Mitt luftrum

Häromdagen berättade min syster den stora nyheten att hon också har en bebis i magen. Hon berättade för E alltså, själv har jag vetat sedan länge.
E’s älskade moster förklarade att hon ska bli mamma och att jag då kommer att bli moster och att bebisen blir E’s kusin. E verkade förstå och sedan var det inte så mycket mer med det.
Morgonen efter hade informationen tydligen fått smälta och bearbetats lite för då vid frukosten utspelades följande konversation:
E: Vet ni… moster ska bli mamma och mamma ska bli moster!
Jag: Ja precis, så är det!
D: Ja, det var en snygg sammanfattning.
E är tyst en stund och säger sedan: Men då blir jag ledsen.
Jag: Nämen, varför då?
E: Jag vill att du ska vara här med oss alltid.

Älskade gullunge, klart jag ska vara hos henne alltid! Inte lätt för henne att förstå en så abstrakt sak. Jag förklarade att jag alltid kommer vara hennes mamma och vara här med henne och att hon ska få en liten kusin som jag blir moster till. Men att man också kan säga att min syster ska få en bebis, vi behöver ju inte kalla mig moster. Den lösningen verkade hon nöjd med så nu pratar vi om att moster ska få bebis och E ska bli storkusin men vi säger inget om vad jag blir… det får komma naturligt sedan när kusinen väl är född. Och det är sååå spännande! *längtar*

Det känns inte alls som att jag är i v 36+0 i övermorgon. E föddes i v 37+3 men jag tror att den här bebisen kommer stanna längre än så i magen. Det bara känns så. Inga som helst tecken på att det kan vara dags snart, inte ens några sammandragningar.
Både jag och D gissade på förlossning under v 33 men vi har båda ändrat oss, det blir nog inte förrän v 34 eller kanske t.o.m. 35. Så länge jag får fortsätta att må så här pass bra så spelar det mig inte så stor roll när det blir faktiskt. Nog är det tungt och jobbigt men jag kan ju bada varje dag! Fast så kvavt och varmt som det varit igår och idag (30 grader) behöver det kanske inte fortsätta vara… det räcker med 25 grader.

Hur f-n är man funtad när man lämnar sitt lilla barn i bilen en varm och solig dag??
http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=82111&a=1202519
Det är en typisk sådan där sak som gör mig vansinnesarg. Det spelar ingen roll om mamman bara tänkte köpa en liter mjölk, man lämnar inte sitt 18 månader gamla barn i bilen en varm sommardag! Hoppas verkligen att mamman får någon påföljd av detta!
Själv skulle jag aldrig lämna ett så litet barn ensamt i en bil oavsett väder, jag lämnar inte ens min 3-åriga dotter själv i bilen. Jo, i ärlighetens namn… en gång när jag tog ut pengar på en bankomat ca 2 meter från bilen, men då såg dottern mig hela tiden och jag var borta kanske 20 sekunder (ingen kö). Och det var banne mig ingen varm dag.

Hur stor åldersskillnad i ett förhållande tycker ni är ok?
Själv tycker jag att det beror på åldern. Jag har personligen svårt att förstå att någon alls väljer en partner med 34 års åldersskillnad, men det är väl ok om båda parter är vuxna och mogna(t.ex. en är 40 och den andra är 74 år), då är det deras huvudbry. Men när ena parten fortfarande är ett barn, då blir jag arg.
Hade det här varit min dotter så hade jag flyttat minst 50 mil bort med henne! Och oj… gubben hade fått med mig att göra!
http://www.aftonbladet.se/karleksex/article2967793.ab
Flickan är ju inte myndig ännu så jag skulle ha gjort allt i min makt för att skilja dem åt. En del kanske tycker att jag är trångsynt och taskig, men det är något väldigt snett och osunt med den enorma åldersskillnaden. Den äckliga gubben behöver hjälp.

Äntligen kom den tillbaks, sommarvärmen! Och det med besked! När jag inte befinner mig i en sjö så sitter jag i skuggan någonstans och gör mest ingenting.

I förrgår var vi och hälsade på Å med familj i deras stuga. Det var kanontrevligt! Vi blev bjudna på mat och barnen lekte massor. Vi var och badade i Vänern också, jätteskönt! En kanonmysig dag.

Igår åkte vi till vår sommarstuga. Syrran & J kom dit och vi åkte allihop och badade vid ett underbart ställe där det är sååå långgrunt och bara mjuk mjuk sand.
E älskar verkligen att bada! Hon vill aldrig gå upp, inte ens när hon är blå om läpparna och skakar, hon vägrar erkänna att hon fryser. *s*
När vi hade badat färdigt så grillade vi och hade det trevligt. Syrran & J åkte hem på kvällen och vi sov kvar i stugan. Jag sov dock inte så bra, bäddsoffan var för hård och det var för varmt i stugan och jag hade för få kuddar och det var besvärligt att behöva gå ut och kissa mitt i natten. Nätterna är ju överhuvudtaget lite bökiga nu, jag känner av fogen fram alltmer och jag vaknar varenda gång jag ska vända mig i sängen, att ta sig runt eller upp är ett helt företag… *s*
Vi åt frukost ute i morgonsolen vid kanske 6.30 imorse och sedan blev jag sååå trött att jag somnade och sov först kanske en timme i E’s säng och sedan nästan 2 timmar till (!) sittandes i soffan. När jag vaknade till så hade D hunnit klippa och trimma gräset, slipa en vägg i det blivande gästrummet och satt upp handfatet på dass! Så himla produktivt! Själv har jag inte åstadkommit något mer än att vattna blommor, örter och bärbuskar… Men det är faktiskt med en höggravid kvinnas rätt som jag suttit och haft det skönt i skuggan.

Innan vi åkte hem idag så var vi och badade på samma ställe som igår. Det var rätt mycket folk denna gång, det brukar det inte vara där men nu har det ju varit kanonhett verkligen. E blir modigare och modigare och vill att vi ska släppa henne när hon ”simmar”. Idag ramlade hon och blev sittandes på rumpan med ansiktet under vattnet… det tog mig väl bara ett par sekunder att nå henne och dra upp henne men de sekunderna kändes som en evighet. Jag lyfte upp henne i famnen och hon hämtade andan i kanske 10 sekunder innan hon började sprattla och ville ner i vattnet igen… *s* Jaja, det var ju tur att hon inte blev skrämd!

Det ska bli skönt att sova i egen säng inatt. Och jag har bara 4-5 steg från sängen till toan, väldigt bekvämt.

Jag har helt klart kommit ur gravidtidsdimensionen för uj vad det går nu! Dagarna bara svischar förbi och mötet med vårt andra barn närmar sig med stormsteg. Det är en vecka sedan lillebror vände på sig med huvudet ner och han verkar ligga kvar så, skönt. Vi var till MVC i fredags och alla värden var bra, blodtrycket är normalt och det var inte tillstymmelse till vitingar i urinen. Skönt!
Vi tog varken järn- eller sockerprov, det är så annorlunda mot förra gången då vi tog massa prover mest hela tiden tyckte jag.
Först när barnmorskan skulle lyssna på lillebrors hjärtljud så var han så livlig och sparkade omkring så hon knappt hann med att räkna, efter 10 minuters vila hade han dock lugnat ner sig så hjärtljuden hamnade på 152. Hon sade att det tydde på en frisk bebis, det där att hjärtljuden följde aktivitetsnivån.
Vi pratade lite om förlossningen. Jag skulle få en remiss till narkosläkare men vi kom fram till att de förmodligen ändå inte kommer ta emot mig. De kommer ändå inte kunna svara på om jag kan få EDA, enda sättet att för dem att veta det är att prova och det gör de ju inte bara för att testa liksom. Chansen att det går att lägga EDA denna gång när det inte gick förra gången är minimal. De kan heller inte svara på om jag kommer kunna få PCB, det beror helt på vilka läkare som är i tjänst när jag kommer in. Och så beror det på barnets tillstånd, om barnet verkar minsta stressat eller om det är färgat fostervatten så är PCB uteslutet. Så det kommer nog bli en förlossning med bara lustgas denna gång med. Men denna gång är jag i alla fall mer förberedd. Håller just på att läsa en bok om psykoprofylax och så har jag en till bok jag ska läsa och en övnings-dvd. Jag känner mig inte orolig faktiskt.

Igår var vi och köpte en ståbräda till vagnen. Det fanns bara en svart-röd ståbräda kvar, alla andra var svart-blå, och jag ville ha den svart-röda till vår röda vagn. Förpackningen var tejpad så jag frågade om allt verkligen fanns med och butiksinnehavaren öppnade för att kolla och konstaterade att jodå, allt fanns med… utom instruktionsboken. Han hämtade en instruktionsbok från en annan förpackning och så åkte vi hem med vår nya ståbräda. På kvällen skulle D montera fast den och tror ni inte det fattades en del i alla fall!? Hahaha nästan lite komiskt med tanke på att jag frågade särskilt om alla delar var med. Vi får åka tillbaks igen. Hoppas de kan trolla fram den röda del som fattas… *s*

Jag velar fortfarande angående skötväska hahaha. Det är ett mycket trevligt velande. Det är tre skötväskor jag väljer mellan och jag har väldigt svårt att bestämma mig. Ingen är perfekt men alla fyra har sina fördelar. Ju-ju-be between (tack för tipset Mie) har sååå bra fack och är fin, men den är lite liten. Lässig har många bra fack inuti men inga ytterfack alls, så korkat! Gaia o Ko har många bra fack inuti och några halvbra ytterfack, men den är så himla stor och har dessutom irriterande handtag som hänger och slänger (vilket Lässig också har). Lite prisskillnad är det med… det är rea på Ju-ju-be, den kostar 600:-, de andra två kostar 800:-. Jag gillar nog Ju-ju-be’n mest, men frågan är hur galen jag kommer bli på att den är för liten… Hade den bara varit liiite större…
Hmm… inser att absolut ingen kan vara intresserad av mina skötväskefunderingar hahaha, tur jag bloggar för min egen skull.

Idag börjar D’s semester! Nu har han semester i 2 veckor och det ska bli sååå skönt och mysigt. Sedan jobbar han en vecka och efter det har han sin arbetsvecka på dagis och sedan är han föräldraledig i 2 månader, woohoooo!
Vi har inte planerat något alls för semestern, allt beror på hur och vad jag orkar och hur vädret blir. Jag vill så mycket men måste inse att jag inte orkar lika mycket som vanligt. Vi ska i alla fall åka till stugan något och så ska vi hälsa på Å med familj i deras stuga. Jag är sugen på att åka till Kolmården men jag vet att det är sååå backigt där och jag tror inte jag kommer orka gå uppför och nerför så länge. Vi kommer nog ta en tur till Nyköping någon gång i alla fall. Jag vill besöka A’s grav.

Illamåendet är värre igen. Känns nästan lite komiskt att skriva det. Är det någon som ens tror mig?! *s* Jag spyr och får uppstötningar. Det är väl så trångt i magen så inälvorna inte får plats ordentligt. Dessutom berättade barnmorskan att hormonerna påverkar magmunnen så den inte stängs ordentligt. Man kan undra hur Herr Skapare tänkte när han konstruerade oss. *s*
Förutom illamåendet så är det rätt ok. Visst känns det i fogen fram och det är bökigt att ha någon som ömsom trycker ihop ens lungor och ömsom pressar på blåsan… men jag har för mig att jag tyckte det var värre när jag var lika långt gången med E. Hoppas bara att det inte betyder att jag inte är lika långt gången som jag tror. :/

Vår första beräkning av förlossningsdatum, baserat på mina symptom, var 16 augusti, sedan på ultraljudet blev jag framflyttad till 26 augusti. Jag tror vår första beräkning var mest korrekt. Jag har gissat på att det blir 14:e och D gissar på 17:e.
Med E så räknade vi ut bf till 12:e, men på ultraljudet blev jag flyttad till 25:e och så kom hon den 8:e. Vi hade ju mest rätt då i alla fall…

Vi har fortfarande inte bestämt oss för namn till lillebror. D har börjat acceptera det namn som jag helst vill ha till vår son. Han gillar det fortfarande inte men han har upptäckt att alla andra (utom min mamma) gillar det så han har väl börjat vackla. *s*
Andra- och tredjenamn är spikat sedan länge.

Vi ska iväg och strosa lite på stan idag. Men jag måste nog peta i mig lite lunch först, annars kommer illamåendet som ett brev på posten. Jag skulle inte, inte, inte ha ätit salami på mackan imorse, dålig idé.

För varje dag som går utan strålande sol så blir jag alltmer stressad. Jag är rädd att det ska bli en upprepning av förra året, då gick jag och väntade på sommaren ända tills hösten kom och jag blev tvungen att inse att det inte skulle bli någon sommar.
Den här sommaren är visserligen bättre än förra, men jag vill ha strålande sol och klarblå himmel många dagar i rad! Jag vill ha badväder!
Visst har det varit varmt ett par dagar, men då har det ju åskat med… inget vidare läge att bada då.

Vi hade en riktigt jobbig natt inatt. Mellan ca. midnatt och halvfyra så vaknade E heeela tiden och grät. Redan första gången så lyfte vi in henne till oss och det brukar vara bra med det… men inatt vaknade hon med kanske 10-20 minuters mellanrum och bara grät. Hon kunde inte svara på varför hon var ledsen, hon ”ville bara gråta” sa hon. Det kan man ju vilja ibland kanske, men inte var 15:e minut i flera timmar på natten… Jag och D höll på att bli tokiga. D skulle dessutom upp 5 och köra dryga 20 mil så han behövde verkligen få sova.
Det gick liksom inte att prata med henne, man fick ingen riktig kontakt med henne för hon var ju så himla trött själv med. Efter att ha väckts otaliga gånger så var vi sååå frustrerade och D lyfte upp E ur sängen och höll henne i famnen medan vi pratade med henne… Efter det somnade hon äntligen ordentligt och sov ett par timmar, tills D gick upp (ja, han gick upp en timme senare än planerat).
Jag minns att vi haft någon sådan här natt förut också, för länge sedan, jag undrar vad de beror på.
Jag är sååå trött idag. Måste sova middag med E sedan… Men snart kommer ett par kompisar med sina barn så snart blir det full rulle, då piggnar jag nog till (hoppas jag).

Jag tror lillkillen har vänt sig idag. Jag tror att han kanske legat med huvudet uppåt förut men att han vände sig med huvudet ner för magen har sjunkit. På sista ultraljudet vi gjorde låg han med huvudet uppåt, men det kan i och för sig hända att han snurrat många varv sedan dess… men magen har helt klart ändrat form under dagen. Spännande!
Med E kände jag tydligt när hon vände sig, men det har jag aldrig känt med den här. Visst känner jag att han rör sig, men jag känner inte vändningarna så tydligt.

På onsdag är jag i v. 34+0. Jag tycker inte längre att jag är i den där gravidtidsdimensionen där allt går sååå sakta, jag tycker dagarna går rätt fort nu faktiskt. Det är svårt att ta in att det bara är några veckor kvar, någonstans mellan 4 till 6 veckor förmodligen. Det är inte långt dit!
Konstigt nog känner jag mig kolugn, det känns inte som att det spelar så stor roll om det blir om 4 eller 6 veckor. Visst längtar jag, men det är inte alls som när jag väntade E.
Jag känner mig rätt lugn inför förlossningen också faktiskt. Trots att jag vet att det gör ont och att jag förmodligen inte kan få epidural denna gång heller. Men jag vet att jag grejar det. Jag överlever. Denna gång vet jag ju mer om vad som väntar och att föda barn är det absolut häftigaste man kan vara med om i livet!
Jag kanske skulle ta och börja fundera på att skriva ett förlossningsbrev förresten…

Idag var jag och E och hälsade på syrran och på vägen dit frågade E: ska du föda barn nu mamma? *s* Hon vet att hon ska vara hos moster när lillebror vill komma ut så hon undrade om det var på gång. Mammas älskling, hon funderar så mycket.
Häromdagen (igår kanske det var?) så hade hon en kompis här och då fick hon visst lite tilt i tankegångarna för då kom hon plötsligt springande och frågade ”mamma är det en storasyster eller lillebror du har i magen?”. *s* Hon måste fått hjärnsläpp för annars pratar hon mycket om att hon snart ska bli storasyster och då blir hon såååå stor, nästan till taket.
På tal om E’s kompisar så är det full rulle här rätt ofta. Tre av barnen på gården tycker tydligen att det är jätteroligt att komma hit och leka med E så vi har dem ofta här. Det är jätteroligt… särskilt när de kommer en i taget hehe. När alla tre är här samtidigt blir det lite väl livat emellanåt… fast det är ändå kul att de vill komma hit och att E har kompisar. Två av barnen (de är syskon) plingar aldrig på dörren innan de kliver på, det kan jag uppleva som lite frustrerande ibland… Tack och lov att vi har en trappgrind för den kan de inte öppna själva. *s* Helt plötsligt står det en unge vid grinden och tittar… man blir lite överraskad för det hörs inte när de kommer. Det värsta är dock att just dessa två inte stänger dörren efter sig heller, inte när de går i alla fall, och vi har ju en kisse som kan smita ut. Det vore verkligen en mardröm om hon försvann! Nu har jag kommit på att jag ska sätta upp ett vindspel i dörren så det hörs när den öppnas hehe.

Det är verkligen jättemycket barn på den här gården, vilket jag tycker är jättebra och roligt. Det enda irritationsmomentet är några pojkar som bor på andra sidan gården. De är mer vilda än tama och skrämmer slag på E så fort de närmar sig. De är mellan 2 och 4 år tror jag och de springer runt med sina låtsassvärd och slåss heeela tiden. De kastar grejer, knuffas, tar andras grejer, säger dumma saker och slåss. E håller sig så långt bort hon kan från dem men ibland kommer de för att jäklas med henne. Idag har E varit ute och kört sin bobbycar på gården och rätt som det var så var det två av busgrabbarna som följde efter henne och krockade med hennes bil. E är en känslig tjej och jag såg att hon blev pressad av situationen. Jag var på gården men jag vill helst att E får en chans att reda ut tjafs själv innan jag lägger mig i så jag avvaktade bara. E åkte till vår dörr och pojkarna följde efter henne ända fram, då vände hon sig mot dem och sa att de inte fick komma hem till henne för de var inte hennes bästisar. *s*
Bara några minuter senare så slog den yngsta till E. Han nuddade henne knappt men hon blev sååå ledsen. Det var ju inte det att det gjorde ont utan det var nog en kombination av att hon redan kände sig pressad av dem och kränkningen i att bli slagen.
Senare under eftermiddagen så hade hon varit på andra sidan gården och plockat vinbär och kom gåendes med sin bobbycar släpandes i ett snöre, då kom 3 av de där pojkarna och omringade henne så hon inte kom förbi. Jag satt på andra sidan gården men hörde hur de sade att E’s bil var ful och vad det nu var… jag såg hur E försökte komma förbi dem och hörde att hon sa ”ni är dumma, jag ska gå till min mamma”. Det var inte förrän jag började gå mot dem som de släppte fram E.
E vill inte ens gå till andra sidan gården när pojkarna är ute. Hon kallar dem för ”de där dumma pojkarna”, vilket jag förstås försöker få henne att låta bli att säga, men jag kan förstå henne. Jag tycker inte pojkarna är dumma, förstås, men deras föräldrar skulle verkligen behöva ha lite bättre koll. Om det var min unge som om och om igen slog andra med låtsassvärd så skulle svärdet åka i soporna, inget mer med det. När mamman väl är ute så springer hon efter ungarna och säger med gäll röst ”inte slåss” och sedan fortsätter de ändå, de bryr sig noll om vad mamman säger. :/
Jaja, jag är glad att jag har ett lugnt barn som håller sig undan bråkstakarna.

Äckelmagade varnas!

I fredags kväll bestämde vi oss för att se en film. För oss är det något väldigt speciellt för vi brukar aldrig se filmer numer. Vi skulle ha en riktig myskväll med film, chips och ostbågar. Vi äter väldigt sällan snacks så det kändes lite extra lyxigt.
Vid 12-snåret på natten var filmen slut och vi gick till sängs. Jag somnade, men vaknade efter bara en knapp timme med ett ryck och for ur sängen på grund av en uppstötning med halsbränna. Jag hostade och harklade, drack vatten och tog halstablett… och sedan spydde jag. Som aldrig förr typ… som en jäkla exploderande fontän. Fy fan rent ut sagt. Jag vill aldrig se åt chips och ostbågar igen.
Jag var inte direkt glad på min son i magen när jag försökte sova igen efter att ha skurat toalett, duschat och borstat tänder igen. *s*

Det är så sorgligt att en 19-årig ung tjej inte fick leva vidare bara för att en snorvalp med nytt körkort buskörde.
http://www.na.se/artikel.asp?intId=1357334&wpa=orebropolisen-efter-olyckan-det-gick-for-fort
Jag blir så arg. Naturligtvis var det en kille som körde bilen som orsakade olyckan, det verkar som att killar saknar vissa hjärnceller som påverkar bl.a. omdöme, hänsyn och ansvar.
Jag kan inte hjälpa att jag tycker att det är rätt åt honom att han är skadad. Och jag hoppas han får sitt rättsliga straff.
Hans värsta straff blir ju att leva med vetskapen om att han dödat en annan människa, vetskapen om att han, bara för att han tyckte han var cool som körde alldeles för fort, tog ifrån en 19-årig tjej livet. Han stal resten av hennes liv och slog många andra människors liv i spillror.

Tragiska olyckor kan hända, men det här var bara så onödigt och dumt, enbart orsakat av en person. Hade det varit min dotter han dödat så hade jag hatat honom. Verkligen hatat.

Idag har jag tvättat babykläderna samt filtar, sängkläder och madrasserna till liften.
Jag har gått igenom allt, vikt och lagt in i garderob. Vi har verkligen inte mycket bebiskläder denna gång! Tror vi har 5 bodies, 4 midjebyxor och några opraktiska hängselbyxor, 6 små bebisstrumpor, en enda hjälmmössa och 2 små sparkdräkter från 70-talet som förmodligen inte kommer bli använda. Det vi har gott om är sovkläder, tror vi har 5 eller 6 sovpåsar samt lika många pyjamasar. *s*
Två tunnare fleece-overaller har vi med ja.
Känns konstigt att inte ha mer än så. När vi väntade E hade vi massa babykläder… och nog kliar det i shoppingfingrarna hehe. Men vi kommer få, och få låna, massor av kanonfina, i stort sett nya, babykläder från Å. Precis som hennes äldsta son så växer hennes yngsta så det knakar och han har redan växt ur minsta storlekarna. Å och jag har lika klädsmak och jag vet ju hur fina babykläder hon har så det blir perfekt.

Maken har kånkat upp och skruvat ihop skötbordet idag med. Nu står det i hallen och väntar för vi ska köpa lite lim eller något och plutta i skruvhålen för gängorna tar inte så bra så det känns lite rangligt. Jag har mätt och det verkar som att vi kan få in skötbordet i badrummet i alla fall. Skönt, då behöver vi inte byta ut det.
Jag stod där framför skötbordet och försökte föreställa mig att jag om några veckor kommer stå där och byta blöja på vårt andra barn, på en riktig liten bebis liksom. Det kändes overkligt. *s*

Jag letar fortfarande efter skötväska. Det finns helt enkelt ingen ultimat skötväska så jag får ta någon som i alla fall är bra och snygg. Hade bestämt mig för en men nu velar jag igen. Snacka om I-landsintresse hehe.

Så här snygg är vår vagn:

Bara ståbrädan och skötväskan som fattas.

Igår var jag till handkirurgen. Fick kallelsen två dagar innan så det var snabba ryck.
Kanontrevlig läkare var det. Han sade att nerverna i mina händer inte är så påverkade att han rekommenderar operation nu direkt men att jag ska höra av mig om det blir värre. Han sa att det är extremt ovanligt att karpaltunnelsyndromet inte går tillbaks efter förlossningen så vi var rörande överens om att avvakta och se. Om det inte går över när bebis kommit ut så ska jag höra av mig.
Även om det är en liten och enkel operation som görs under lokalbedövning så blir ju handen obrukbar i en månad minst, inte så väldigt skojigt så jag är glad om jag slipper.

Dottern saknar fortfarande sina nappar och det känns inget roligt alls. Hon fick ett paket från tomten i postlådan, i förrgår tror jag det var. Tomten hade skrivit ”tack för napparna” och E var sååå glad. Men dagen efter var det en som frågade henne om det var jobbigt att sluta med napparna och då klamrade hon sig fast vid mig och rösten brast när hon svarade att ja, för hon saknade napparna så mycket.
Jag undrar om vi verkligen gjorde rätt, hon kanske inte var mogen för det ännu. Det ger henne väl inga bestående men precis, men det gör ont i hjärtat när hon blir ledsen.

Måste stupa i säng. Är sååå trött och har myrkrypningar i benen så jag blir knäpp snart.