När man till slut kommer ut ur gravidtidsdimensionen så går man in i spädbarnsdimensionen. Där går tiden hyperfort och man hinner ingenting. Särskilt inte blogga.
Det är faktiskt nästan så att jag vill tillbaks till graviddimensionen. Bara ett par dagar. Skruva ner hastigheten lite och få tiden att gå saktare. Lillebror är 9 dagar nu och jag har knappt hunnit fatta att han är ute, att graviditeten är slut och att jag är tvåbarnsmamma!

Precis som efter E’s födelse så har jag fått känslosvallningar. Jag pendlar mellan att sväva på rosa moln och bara vara genomlycklig till att gråta och vara ledsen för allt möjligt. Som tur är så kommer down-stunderna på kvällarna efter att E somnat. Eller så är jag bara duktig på att hålla dem stångna under dagarna… det måste jag ju, för E’s skull. Lite svårt att förklara för henne att mamma gråter på grund av hormoner…
Trots att jag vet att känslosvallen beror på hormoner och att det kommer att gå över så är ju känslorna verkliga för mig just då, de känns riktiga. Det är jobbigt. Jag hoppas det går över snart. Det har blivit lite bättre, men det är fortfarande rätt instabilt på kvällarna. Jag hade hoppats slippa de där känslosvallen helt denna gång, men tji fick jag.

Lillebror är ljuvlig. Han är underbar och helt perfekt. Så liten.
Innan han föddes så kunde jag ibland oroa mig över att jag inte skulle älska honom lika mycket som jag älskar E.  Det kändes liksom overkligt att man kan känna en sådan stor kärlek för fler barn. Det hade jag inte behövt oroa mig över, kärleken finns där. Jag älskar båda mina barn så otroligt mycket. Det är inte alls likadant att få sitt andra barn som att få sitt första, men kärleken är lika stor.
Och jag är så lycklig!