januari 2008


Veckan som kändes så jobbig är avklarad. Svågern var här och det var roligt att träffa honom. E var överförtjust i sin lekvillige farbror. 🙂
D och han var på den där showen och den hade varit kanonbra, så det var väldigt lyckat. Bra bra.

I torsdags var vi på inskrivning. Vi tog inga prover denna gång utan pratade bara, fyllde i någon blankett och fick massa papper. Jag fick en tid till läkaren (en gynekolog) nästa vecka då hon ska försöka känna på mig hur långt gången jag är och besluta om ifall jag ska remitteras till ett vul (=vaginalt ultraljud). Vårt preliminära, gissade, bf-datum är 16 augusti, vilket innebär att jag är i v. 10+0 idag. Tiden går sakta.
Det var riktigt jobbigt att åka dit, men jag gjorde det ändå. 🙂

Igår var vi barnlediga! För första gången på länge och det var sååå skönt. E sov över hos moster. Tack syrran, du är guld värd!
Vi åt gott, såg en film (som tyvärr inte var bra, men ändå… vi såg en hel film helt utan avbrott!) och bara myste. Dessutom sov vi bättre än på länge. E har sovit så oroligt den senaste tiden… hon tar lång tid på sig att somna och vaknar ofta någon gång på sena kvällen innan vi lagt oss och sedan kommer hon över till vår säng på natten. Hon har lite svårt att somna om också så det kan bli en hel del bökande, vridande, pillande och vattendrickande mitt i natten. Vet inte vad det beror på, hon brukar somna fort och sova bra. Nu inatt när hon sov hos moster så hade hon vaknat vid 4 och sagt att hon ”älskade efter mamma och pappa”, sedan hade det tagit en hel timme för henne att somna om. Kanske är det de ganska plötsligt ändrade rutinerna och dagistiderna som gör det… Med rutiner menar jag mest att det är pappa som sköter lämning och hämtning på dagis, det brukar alltid vara jag… Jag vet inte, jag hoppas i alla fall sömnen snart återgår till det normala i alla fall.

En sak till som stör sömnen just nu är att jag fått rethosta. Grrr vad jobbigt det är. Och dessutom tror jag ju att jag ska spy varje gång jag får en sådan där hostattack som aldrig vill ge sig.
När jag försöker sova middag har jag jättesvårt att komma till ro, dels för hostan men också för att jag är omväxlande varm och frusen så filten åker av och på, sedan kan jag inte somna ordentligt för jag vaknar hela tiden till av illamåendet… det blir bara en orolig slummer. Jätteirriterande när man är trött och helst av allt vill sova.

Armbanden och medicinen tycker jag nog har hjälpt något mot illamåendet… fast så fort jag gör någonting så blir jag jätteillamående och börjar hulka. Att duscha innebär till exempel alltid att jag spyr. Att böja sig framåt är inte heller lyckat. Nyss försökte jag ställa in några saker i diskmaskinen för att starta den men jag stod till slut bara och hulkade så jag lämnade allt. Minsta lukt, eller att ens prata om lukter, får mig att börja hulka. Känner mig helt patetisk.

E har blivit rejält förkyld. Hon var frisk när vi lämnade henne till moster och förkyld när hon kom hem så allt är mosters fel. Hahaha bara skojade syrran. Det var förmodligen redan på gång när vi lämnade henne. Hoppas hon inte blir febrig bara… vill inte att D ska behöva vabba och själv skulle jag inte orka ha henne hemma hela dagarna just nu. Jösses, jag låter som sämsta morsan men jag har faktiskt varit med min dotter dygnet runt i nästan 2½ år och det är längre än de flesta. I vanliga fall orkar jag naturligtvis med henne, men nu när jag mår som jag gör så…

Jag har flera utmaningar framför mig i veckan…
– Tisdag, nytt försök att åka till min läkare. *nervös*
– Onsdag kommer D vara borta i jobbet och komma hem sent. Måste höra om syrran kan hjälpa till med lämning/hämtning på dagis…
– Torsdag, läkarbesöket på mvc.
Dessutom är E bjuden på barnkalas på söndag, men det kan ju D gå med henne på.
Så roligt att hon är bjuden! 🙂

Annonser

Idag skulle A blivit 32 år. Om hon hade fått leva. Grattis min vän, hoppas du firar där på andra sidan. Saknar dig så!
Det är så orättvist och känns så meningslöst att du dog. Det är 3 år sedan nu, om 10 dagar. Du blev bara 29. 29 år och 10 dagar.
Jag älskar dig.

Jag bara kom att tänka på hur illa jag tycker om när man kallar familjemedlemmar utan blodsband för plast-någonting. Plastmamma, plastpappa, plastsyrra… Vem hittade på något så dumt egentligen? Jag antar att ordet ”plast” syftar på något som är oäkta, som i plastik. En familjemedlem utan blodsband behöver inte vara mer oäkta än en med blodsband. Tänk vad många ”plastföräldrar” som tagit en annans barn till sig som sitt eget för att den ”äkta” föräldern, den med blodsband, har stuckit eller på annat sätt inte finns där för sitt barn. Hur äkta är man som förälder då, när man inte finns där?
Det sägs att blod är tjockare än vatten och det stämmer ju rent konsistensmässigt, men annars tycker jag det är dravel. Borde man förresten inte kalla sin make/maka för plast- för man har ju (förhoppningsvis) inga blodsband sinsemellan?
Om man nu nödvändigtvis vill få med avsaknaden av blodsband när man pratar om en familjemedlem kan man ju använda något mer positivt än ”plast-”. ”Styv-” tycker jag är lika illa. Jag tycker ”bonus-” är ett bra ord, det klingar positivt. Annars kanske ”plus-”.
Undrar vad folk brukar säga oftast. Man kanske inte brukar använda ”plast-” så ofta längre, det vore ju bra. Jag bara tänkte.

Förutom mitt ovanstående nattliga nonsenspladder har jag inget särskilt att skriva. Jag var aldrig till läkaren idag, jag klarade inte av det. Vi pratade på telefon istället och jag har en tid nästa tisdag, då gör vi ett nytt försök.
Har börjat använda ”seaband” (akupressurarmband mot illamående) idag men vet inte än om det ger någon effekt. Jag mår fortfarande illa men jag föreställer mig att jag mår något mindre illa än annars. Ska prova några dagar till. Fast de är ju inte vidare bekväma precis, men det är det värt om de funkar.

Min underbara läkare brukar säga att jag måste försöka sänka kraven på mig själv. Hon säger att det vore väldigt synd om det barn som hade en helt perfekt förälder för fy vad jobbigt att ha det som förebild. Hon säger att det räcker att man är ”good enough”.
Det är vad jag försöker hänga fast vid just nu. Att jag är en good enough mom. Jag lyckas väl inte toppenbra… Med att övertyga mig själv alltså.
Jag har sämre tålamod än vanligt med E och jag orkar inte leka med henne så mycket. Hon är ett helt fantastiskt litet yrväder som pladdrar i ett, hoppar och studsar och vill att jag ska jaga henne och leka med henne. Hon är så underbar! Jag vill orka, men det gör jag inte just nu. Känns sådär.

Så här trött var jag inte när jag väntade E. Jag kan sova middag 2 ggr per dag och är ändå trött. Undrar hur mitt järnvärde ligger till.
Justja, inskrivning på torsdag. Hon tar väl prover då gissar jag.
Jag har träningsvärk av allt hulkande, jag kommer få värsta musklerna ju… alltid något. Man får försöka se det positivt…

Idag ringde min läkare och påminde mig om att jag har tid hos henne imorgon. Himla tur att hon ringde för det hade jag noll koll på. (Jag som brukar ha stenkoll på typ allt.)
Jag har sådan ångest inför att åka dit. Inte för att träffa henne utan för att överhuvudtaget gå ut, åka bil, röra mig bland folk. Vi får se hur det går.

Den här veckan känns stressig. Imorgon ska jag som sagt till läkaren, sedan är det föräldramöte på kvällen. D ska gå dit och jag är hemma med E, men jag hade så gärna velat gå… det ska vara ett superintressant temamöte. *suck*
Sedan på onsdag har D möte med en arbetsgrupp. Jag blir alltså själv med E den kvällen också.
På torsdag är det ju inskrivningen på mvc, sedan kommer min svåger hit och sover kvar här tills fredag. Han och D ska gå på en show på kvällen (jag gav det till D i julklapp så jag har mig själv att skylla *s*) så det blir tredje kvällen i rad ensam med E.
Inte för att jag har något emot att vara ensam med E, men kvällsproceduren tar sin tid. Hon har haft så svårt att komma till ro på kvällarna det senaste så läggningarna har inte varit superskoj. Det är inte bara mysigt att ligga bredvid sin bökande, pillande, viftande och sparkande dotter när man mår illa. I alla fall inte när hon aldrig somnar någon gång.

Det känns bara mycket just denna vecka. Det är någonting varje dag. Och igår var mamma här och idag var min bonussyrra här. Eventuellt kommer min bästa kompis hit imorgon en sväng. Känner mig inte så jättesocial.
Men det blir bra… tiden kommer fortsätta gå och den här veckan kommer också ta slut och då har jag ju faktiskt gått en vecka till av dessa ”väntans tider”…

Imorgon ska jag vara en bättre good enough mom än jag var idag. Det är väl ett bra mål.

Känns inte som att jag har så mycket att skriva här för tillfället. Tiden sniglar sig fram och jag mår illa. Det är väl ungefär det som händer. Idag trodde jag nästan att jag skulle spy ut inälvorna, najs va?
Trött är jag med, känner mig svimfärdig så fort jag gör någonting. Jag strök en gardin idag till exempel, inte särskilt ansträngande, men jag var helt slut och fick sätta mig och vila efteråt. Känns ju urlöjligt.

Idag har vi plockat ner julen. Känns skönt att få undan det. Dessutom börjar jag nästan få vårkänslor för det har varit SOL idag! Jag älskar solen! Känner för att vårstäda balkongen och börja plantera blommor, men jag inser ju att det är för tidigt. Men åh vad jag önskar att det var vår! Eller augusti, det vore inte heller fel. *s* Fast ändå… nej, jag vill för allt i världen inte missa sommaren, ljuvliga underbara sommaren. *längta*

Usch vad segt det är att må så här illa. Och vara så här trött. Känner mig matt och orkeslös. Jag & D har bestämt att han ska ta 25% föräldraledigt ett tag, det känns skönt.

Imorgon kommer min bästa kompis och hennes son hit. E får vara ledig från dagis så att minibästisarna får leka och busa ihop. Det ska bli jättetrevligt. Fast jag är lite nervös. Vet inte riktigt varför. Jag får en generellt högre ångestnivå när jag inte mår bra. Vill inte spy och vara trött när de är här.

Hoppas verkligen att illamåendet ger med sig snart… så vardagen kan återgå lite mer till det normala. Eller så jag åtminstone orkar lite mer och klarar lite mer.
Det är deprimerande att må så pass dåligt psykiskt, jag har mått ganska bra under lång tid och nu är det som att kastas tillbaks nerför trappan liksom.

Nästa vecka ska jag på inskrivning. Tack och lov att jag känner barnmorskan redan.
Jag pratade med en gynekolog i förrgår, hon skrev ut nytt recept på Lergigan åt mig, och då frågade jag henne om jag kunde få göra ett vaginalt ultraljud för att få veta hur långt gången jag är. Hon sade att min barnmorska fick ordna en tid hos henne så ska hon försöka känna hur långt gången jag är och om hon inte lyckades med det så skulle jag få en remiss till ett vul. Känna? Hur ska hon känna det har hon tänkt? På livmoderns storlek antar jag, men det kan väl inte ge något vidare exakt svar… eller?
Ja ja, vi får väl se hur det blir. Å ena sidan vore det jättekul att åka och göra ett vul men å andra sidan innebär det ångest för mig att åka till sjukhuset så det är rätt skönt att slippa. Kanske skulle ett vul få graviditeten att kännas mer verklig, än så länge känns det väldigt overkligt, trots illamåendet.

Här sprutar det hormoner så det skulle räcka till minst 5 könsbyten. 😕
Det låter roligare än det är.

Imorse var det ångest. Jag lyckades duscha och klä mig mellan hulkningarna. Min duktiga underbara dotter klädde sig mestadels själv…
Dagis ligger ca 15 minuters gångväg från oss (5 minuter med cykel). Cykel är ingen bra idé när man hulkar titt som tätt så jag hade att välja på att gå eller ta bilen. Det var isigt och slaskigt ute och jag var alldeles darrig och ångestfylld så jag valde bilen. Med en spypåse bredvid mig körde jag till dagis med min pladdrande lilla flicka. Parkerade och började gå de kanske 150 metrarna till dagiset och då mötte jag naturligtvis en av de andra mammorna. Vi växlade några ord och jag frågade hur det var, joodå det var bara bra, hur var det själv? – Inte så bra faktiskt, hasplade jag ur mig och kände hur grönfärgen steg i ansiktet. ”Jasså, är du förkyld?” frågade mamman vänligt. – Nej, jag är gravid, hann jag svara innan jag vände mig bort och spydde i diket precis när någon passerade mig. ”Ojdå” hör jag mamman säga bakom mig. Hon fattade väl läget, sa ett par ord till som jag hövligt försökte hmm:a till svar på, sedan gick hon.

Där stod jag, tårögd och darrig, men min lilla verbala dotter bredvid mig som upprepade ”mamma du kräktes, mamma du kräktes, mamma du kräktes, det var ju inte bra, mamma du kräktes….”. Jag mådde för illa för att kunna svara just då och därför fortsatte hon upprepa sitt alldeles riktiga konstaterande. När jag lyckats hindra de värsta kväljningarna sade jag snabbt: – tyst, ja mamma kräktes, det var inte bra, jag mår inte så bra, E var tyst nu är du snäll”.

Med en halstablett i munnen gick jag snabbt de sista stegen till dagis, in genom dörren och blev stående utanför barnens toalettrum och försökte låta bli att hulka. Jösses vilken tur att jag har en så duktig dotter, hon klädde av sig det mesta själv medan jag stod stel som en pinne och vågade knappt röra mig.
Ah vad trevligt, där kom en pappa med… han började prata på om julhelgen och jag grymtade några ”mmm, hmmm, mmm” till svar. ”Mamma kräktes” upplyste min dotter om. Jättebra, kanon, jag kunde ju inte låta honom tro att jag gick dit magsjuk så det var ju bara att tala om läget. Jag är gravid.
Toppen, nu vet 2 av föräldrarna på dagis det… känns som lite tidigt att berätta för så pass ytligt bekanta. Ja ja.
Fröknarna vet förstås. Jag skulle ha opererats imorgon så det var ju svårt att hålla hemligt. Tycker det är bra att de vet också.

Lämningen avklarad. Jag åkte hem så fort jag kunde, lade mig och sov i dryga 2½ timme. Efter några hulkningar lite här och var förstås.

Sedan var det dags för hämtning med. Ångest igen. Hoppades att min syster skulle hinna hämta E, men hon var upptagen. Bestämde mig för bilen igen och körde dit. Ingen parkering ledig i närheten. F-n, vill inte behöva gå längre än nödvändigt, vill inte spy i diket igen, vill inte vill inte vill inte. Parkerade på en förhyrd p-plats och tänkte att det värsta som händer är att en riktigt sur hyresgäst står där när jag kommer ut… även om han ringer p-bolaget lär de inte hinna dit och lappa mig innan jag är därifrån. Lite småfult, men nöden har ingen lag. Typ.

In på dagis… gaaaahhhh matos. Jag nästan tvärvänder i dörren, men lyckas få in en halstablett och häver kväljningarna. Invid dörren ligger en soppåse med blöjor, jag vet att det är bajsblöjor. (Jag kommer vid blöjbytardags och de lägger bajsblöjorna där tills alla är bytta, sedan går de ut med dem direkt.) Jag försöker låta bli att hulka.
Min dotter kommer springandes till mig! Åh lycka, det gör hon nästan aldrig. Hon vill visa saker men jag vill verkligen inte inte inte gå längre bort från toan. Får med dottern ut i hallen och hon klättrar upp på bänken för att bocka av att hon blivit hämtad… åhhh nej, det luktar bajsblöja. Håller andan och kikar snabbt ner… jodå. F-n. Jag klarar det bara inte. Jag kommer spy.
Jag går skamset fram till en av fröknarna och frågar lite diskret ”snälla, kan du ta bajsblöjan?”. Känner mig som ett jäkla fån, vad är jag för morsa liksom??!! Som tur är har min dotter underbara fröknar och hon säger ”visst, inga problem”. Hon går in och byter på min dotter medan jag står i andra ändan hallen och djupandas, suger hysteriskt på min Vicks halstablett och kramar spypåsen i fickan. Inte spy, inte spy. Vill inte.
Min dotter kommer ut med ren blöja och jag tackar fröken. Jag slänger ner E’s overall på golvet och ber henne sätta på den… klarar inte att böja mig ner ens, vill bara stå stel som en pinne och koncentrera mig på att inte spy. E får på sig overall, skor och mössa, jag hjälper till med vantarna… äntligen färdiga.

Väl hemma kom jag på att jag måste hänga tvätt. Min gullunge hjälper mig, hon tar ut ur maskinen och jag hänger. Hänger en tröja, ett par byxor, hulkar över badkaret, hänger en tröja till… helt slut och darrig, ut och dricker lite vatten, in och hänga färdigt tvätten mellan hulkningarna.
Sedan ska diskmaskinen plockas ur. E hjälper till. Det går ganska bra, bara jag låter bli att titta mot diskhon… inte för att den är äcklig på något vis men jag riktigt känner hur jag kommer spy där om jag ser den. Jag bara vet det.
En mjölkflärp har hamnat på botten av diskmaskinen, jag tar upp den och vips så står jag där och hulkar över diskhon. F-n, vad det här inte är kul!

Sedan satt jag mer eller mindre apatiskt i soffan, ville mest bara sooova. E byggde paket åt mig av duplo och så ville hon att jag skulle leta efter saker hon gömde. Min älskade lilla flicka, hon förstod när jag sa att jag mådde dåligt. Kände mig som en usel mamma.

Nu ikväll kom tårarna med. Jag och D diskuterade hur vi ska lösa det här med lämning och hämtning på dagis, jag känner att jag bara inte klarar av det just nu… D lyssnar och försöker hitta lösningar. Jag känner mig totalt värdelös. Känner mig som en jäkla äggkläckningsmaskin. Ska jag bara gå här som en degklump och jäsa…?!
D blev frustrerad över att han inte kom på något perfekt lösning direkt sådär, kl 22.30 på måndagskvällen, och då började jag böla. Känner mig mest av allt som en börda för familjen nu. Jag frågade D om han tyckte att det här barnet som växer i mig är värt det. Värt allt besvär och att jag mår så här dåligt. Det tyckte han. Det var tur, för själv är jag inte säker på någonting just nu… vill helst bara inte vara med.

(Förlåt pyret, jag kommer älska dig när du väl kommer ut, men just nu känns du helt overklig, jag kan bara känna hur dåligt jag mår både fysiskt och psykiskt. Jag kommer älska dig. Det kommer vara värt allt, det vet jag ju innerst inne.)

« Föregående sidaNästa sida »