februari 2008


Jag har haft två riktigt bra dagar! Igår och idag har jag lyckats ta mig ut! Jag har visserligen spytt på mornarna och mått illa på kvällarna, men ändå… det var lycka att komma ut lite! Särskilt som solen tittade fram lite med, det gör underverk med mitt humör!

Igår var jag och köpte vår- och sommarskor till E. Hon har växt ur skorna hon hade i höstas och nu blir snart vinterkängorna för varma. Jihooo!

Idag var jag först på Myrorna och kikade, men hittade inget intressant där. Sedan åkte jag och shoppade sååå snygga kläder till E. *nöjd och glad* Ett par mysbyxor till mig blev det också. Åh vad det är roligt med barnkläder! 🙂
När jag hade tömt kontot på många slantar så åkte jag till min bästis en stund. Jag visade förstås upp mina köp och sedan beundrade jag några av hennes klädinköp. *s* Äntligen har hon förstått tjusningen med barnkläder, hon var totalt ointresserad från början men nu… är vi farliga ihop. *flina*
Besöket hos henne fick ett lite abrupt slut då jag började må illa och åkte hem, men det var sååå roligt och trevligt att träffa henne! Det var evigheter sedan eftersom vi varit sjuka hur länge som helst här.

Och inte är sjukdomarna över heller. E har blivit dunderförkyld och har feber. Igen. 😦 Fy vad jag tycker synd om henne, lillsnuttan. Hoppas verkligen det är sista vändan nu.

Avslutar med en underbar vårnyhet. Jag såg TUSSILAGO idag! Jippiiiiii!

Annonser

Åhh idag är det en längtansdag. Jag har visserligen spytt och jag mår väldigt illa, men längtan är ändå stark. Mars, april, maj, juni, juli och sedan augusti! Uhh nästan ett halvår kvar ju… Vill spola fram tiden. Är sååå nyfiken på vem som bor i mig.

Ser fram emot förlossningen och att få se det här barnet för första gången. Ser fram emot att amma en liten igen. Ser fram emot att bära i sjal igen. Åhh längtar!

Hoppas hoppas hoppas att de kan se vad det är för kön på ultraljudet. Jag är sååå vansinnigt nyfiken! Jag kommer nog bli besviken om de inte kan se det. Egentligen spelar det ju ingen roll vad det är för kön, men jag är så himla nyfiken. Ska vi få en liten son den här gången? Eller en till liten tös?
De flesta verkar tycka att vi nu borde önska oss en pojke… det är tydligen viktigt det där, att ha en av varje. Om jag fick välja skulle jag välja en flicka till, men jag kommer bli glad oavsett, en pojke är lika välkommen.
Känns konstigt att inte ha någon stark uppfattning om vilket kön det är. När jag väntade E så visste jag från första stund att det var en flicka, jag var helt säker på det och hon fick sitt namn redan i v 28. Den här gången är jag osäker. Från början trodde jag att det är en pojke, men nu har jag börjat luta åt att det nog är en flicka till i alla fall. Men jag är inte alls säker. Spännande!

Efter ultraljudet, om allt visar sig se bra ut alltså, så ska vi berätta för E att hon ska bli storasyster. Det ser jag fram emot. Jag har inga förväntningar på någon särskild reaktion, hon är för liten för att riktigt förstå innebörden, men det ska ändå bli kul att berätta.
Vår stora tjej… tänk att hon ska bli storasyster. *stolt*

Åh vilken längtansdag!

Ibland drabbas jag av sådan oro. Tänk om det inte är någon bebis. Nu har jag inte känt rörelser på flera dagar, jag kanske bara inbillade mig i alla fall… Jag hänger mig envist fast vid att jag mår illa och spyr, det måste ju tyda på att allt är som det ska. Men ändå kan det där tvivlet komma över mig då och då. Tänk om barnmorskan som utför ultraljudet säger ”du, jag är ledsen, men det finns ingenting här, det är tomt…”. När jag tänker så kan jag faktiskt glömma illamåendet för en sekund och bara känna hur gärna jag vill ha det här barnet. Jag visste inte ens att jag hade börjat känna så, det har ju mest känts overkligt och rätt jobbigt… men jag vill verkligen, och jag längtar!

Ibland, som imorse, så kan jag bli alldeles pirrig och lycklig vid tanken på att vi ska få en till. Jösses, vilket mirakel det är! Vår dotter som är så himla fantastisk, hon ska bli storasyster, det är ofattbart stort! Jag har en ny människa på tillverkning inuti mig, det är en svindlande tanke.
Andra gånger, som i förrgår, när jag mår så fruktansvärt illa att jag måste bära runt på spyhinken hela tiden, då känns det där med en till bebis så overkligt och långt bort att jag liksom glömmer vilket mirakel som väntar. Just i den stunden finns bara hulkningarna, den gula gallan och den vidriga smaken i munnen, tårarna i ögonen och kramperna som gör att jag inte får luft.
Så det går upp och det går ner kan man lugnt säga.

E verkar vara i någon utvecklingsfas eller något sådant… hon sover jättedåligt på nätterna, vaknar och är ledsen flera gånger per natt. Hon gråter hjärtskärande så det känns som att mammahjärtat ska brista. Lilla stumpan, jag undrar så vad det är som händer. Drömmer hon mardrömmar tro?
Genast får jag dåligt samvete… tänker att det säkert är mitt fel. Hoppas det inte är så.

Nu är det två veckor kvar till ultraljudet, jag längtar!

Jag har lite prestationsångest…
När jag var gravid med E så dokumenterades allt. Varenda sak som hände skrev jag ner, jag dokumenterade till och med allt vi köpte inför hennes ankomst. Efter att hon var född så fortsatte jag dokumentera alla små framsteg, alla små och stora händelser skrevs ner. Jag har en pärm där jag sparat allting om E, plus att jag har en sådan där babybok, plus att jag har en ”mitt första år som mamma/pappa”-bok. Jag gjorde hand- och fotavtryck i gips, vi öppnade sparkonto och vi hade en barnvälsignelse där rätt många släktingar var bjudna. Naturligtvis dokumenterades alla presenter hon fick med.
Nu känner jag lite prestationsångest att jag måste göra allt lika noga och bra åt det här barnet. Annars blir det ju orättvist. Det här barnet är ju inte mindre viktigt eller speciellt än E. Men det är ändå annorlunda för när E föddes hade vi ju just bara henne, allt kretsade kring henne. Så kan det inte bli med syskonet och det ger mig lite dåligt samvete.
Jag ska göra så gott jag kan med dokumentation, men det är bara att inse att jag inte har samma tid, ork och lust för alla små detaljer denna gång. Förlåt pyret, det betyder inte att du är mindre viktig, det betyder bara att jag, och mitt liv, är olika nu mot då.

Å andra sidan så kan vi mer nu. Misstag vi gjorde med E kommer vi inte göra om. Det kanske kan vara en kompensation… *s*
Fast det kan nog inte räknas för jag tycker i och för sig att vi inte gjorde speciellt många misstag med E, vi har följt våra hjärtan och jag tycker vi lyckats riktigt bra med att vara föräldrar. *stolt*

En sak jag i alla fall inte har dåligt samvete över är att syskonet kommer få ärva saker efter E. Det tycker jag inte spelar någon som helst roll, inte så länge barnen är små i alla fall. Vi köpte så mycket begagnat till E så hon har inte heller fått allt splitternytt. Vi kommer nog kunna ha en bra balans mellan ärvt och nytt så det känns inte alls som något problem.

Oj, nu måste jag göra dottern i ordning för dagis, moster kommer snart och hämtar…

Inatt hade jag sådana fruktansvärda mardrömmar. Sådana där så man känner sig helt mörbultad när man vaknar. Usch.

Bland annat drömde jag att vi (jag, D och E) var ute i skogen vid en sjö. Det hade börjat mörkna ute. Det fanns någon konstig jättelik träbro mitt ute där i skogen, den var säkert 500 meter upp i luften och flera kilometer lång. Plötsligt kom ett flygplan på låg höjd och stötte emot den högsta punkten av bron och det började regna gnistor. Först tyckte vi att det såg ut som ett vackert fyrverkeri, men sedan började det regna glödande kolbitar och jag försökte skydda E från att bli bränd. Av någon anledning var vi tvungna att ta oss upp på bron och vi sprang upp på den, men när vi kommit en bit insåg vi att bron stod i brand, underifrån. Träet blev skållhett att gå på, sulorna i våra skor började smälta och bron började falla sönder. Vi mötte massa soldater uppe på bron som hade ryckt in för att rädda nödställda och släcka elden, men de blev brännskadade och föll till marken. Vi var tvungna att hoppa från bron ner i sjön, vi hamnade precis vid strandkanten och där låg en roddbåt uppdragen. Vi bestämde oss för att vi skulle ro över sjön, till Chile (!) och be om hjälp. Plötsligt var det jag som var D och jag rodde så fort jag kunde medan jag själv och E satt på golvet i båten. Det hade mörknat ännu mer omkring oss och ute på sjön var det nästan becksvart… branden från bron lyste svagt upp. När vi nästan var framme på andra sidan sjön så insåg jag att jag inte såg E någonstans. Jag började skrika ”var är E? E! E! hon måste ha ramlat ur båten!”. Jag minns den fasansfulla skräcken när jag insåg att min knappt 3-åriga dotter måste ha ramlat ur båten någonstans och inte kunde simma. Inte hade hon flytväst heller. Jag dök i vattnet från båten, försökte se något i det mörka grumliga vattnet, upp och andades och dök desperat ner igen. Varje gång jag kom upp till ytan skrek jag hennes namn. Åhh jag minns paniken, i drömmen var den så verklig…

Jag vaknade av mina egna skrik och av att E kom till min sida sängen och frågade ”ja, vad är det mamma?”. Åh vad underbart det var att krama henne!
Har nog aldrig varit så skönt att vakna tidigt… D hade redan åkt till jobbet, han ska på jobbresa idag igen.
Så här i vaket tillstånd känns drömmen avlägsen, men jag kan ännu minnas skräcken och paniken. Usch vad hemskt det var!

Först av allt; hej ylva, roligt att du läser här! 🙂

Dagarna sniglar sig fram här. Jag är fortfarande täppt i näsan efter förkylningen och hostar en del. Har även haft ont i huvudet och kroppen och känt mig matt och febrig. Fast jag har inte haft någon feber, tack och lov, för så mycket ynkligare kan man väl inte bli… *hm*
Jag har ont i munnen. På ena kindens insida har jag en sådan där bitbubbla, en sådan där irriterande sak som är helt hopplöst att låta bli att bita på och köra in naglarna i. *masochist som inte kommit ur garderoben??* Men värst är nog att jag har blåsor på tungan hela tiden. Fem stycken tror jag det är just nu. Jag fattar inte varför, jag äter inget speciellt. Hmm, det kan väl inte orsakas av att jag spyr? Har aldrig hört talas om att man kan få blåsor av det.

För spyr gör jag. Jodå, ibland flera gånger om dagen och ibland kan jag klara mig ett helt dygn med bara hulkningar och sura uppstötningar. Själva illamåendet finns där hela tiden, som ett alltid närvarande jäkelskap.
När jag förflyttar mig här hemma ser jag nog ut som en förvirrad tant på något ålderdomshem… jag har ett koncentrerat uttryck i ansiktet och liksom vaggar saaaakta fram, ett steg i taget. Jag stannar till som för att vila i närheten av toaletterna och är det riktigt illa kånkar jag runt på min lilla blå ”kräkburk” (som min dotter helt spontant kallade den). Håret är alltid uppsatt i en slarvig tofs för det är så himla trist om man inte hinner hålla undan det. Jorå, så här är det fest varje dag…. typ.

Igår var D på jobbresa och då fick syrran rycka in och lämna och hämta E på dagis. Jag hann inte säga hejdå för jag var tvungen att springa och spy precis när de gick ut genom dörren. Det är tacken liksom… najs. Inte nog med det, sedan spydde jag min läkare i örat också. I telefonen alltså. Och i fredags stod jag och spydde när en hantverkare ringde på dörren… jag hörde hur han låste upp och gick in, jag kunde liksom inte gå ifrån…

Men annars är det bra. Hahaha, det är ju så man brukar säga. 🙂

Idag fick vi kallelse till ULTRALJUDET! Om 3 veckor ska vi dit. För er andra går 3 veckor fort, själv befinner jag mig ju i graviditets-tids-dimensionen så för mig kommer det kännas som minst det dubbla. Men nu har vi en tid i alla fall.
Det slog mig plötsligt att om 3 veckor kanske vi får veta om det är en flicka eller pojke. Det känns ungefär lika verkligt som om någon skulle påstå att jag kommer träffa en alien.
Jag trodde att den här graviditeten skulle kännas mer verklig än den första. Nu har vi ju varit med om det en gång och vet vad som väntar, vi vet att det kommer ut en bebis till slut… men det här känns nästan mer overkligt än förra gången, konstigt nog. Ändå känner jag redan rörelser från min inneboende. Jag har ju tyckt att jag känt små vibrationer ända sedan v. 12, men fr.o.m. igår så är jag säker på att det är bebisen jag känner.
Undrar om ultraljudet kommer få det att kännas mer verkligt.

Ibland undrar jag vad fasen vi har gett oss in på. Jag tänker ”vi hade det ju så bra som vi hade det”. Tänk om jag inte orkar med två barn!?
Fast jag vet ju att jag vill att E ska ha syskon.

Ibland tänker jag att jag bara borde gå omkring och vara jäkligt tacksam för att jag faktiskt är gravid. Jag vet ju själv hur det kändes när jag inte trodde vi kunde få barn. Varje graviditet är ett mirakel och jag borde bara gå runt och känna mig privilegierad som får vara med om det.
Jag är tacksam. För min dotter. Och jag kommer bli tacksam när den här ungen väl är ute. Då kommer jag glömma hur mycket jag avskyr att vara gravid. Jösses, när E var kanske en timme gammal så kände jag att wow, jag vill ha minst 5 barn, det här är ju det häftigaste och mest fantastiska man kan vara med om. Och då ska man veta att jag mådde lika dåligt under graviditeten med E som jag gör nu.
Just nu är jag och D i alla fall rörande överens om att två barn är lagom…

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Nästa sida »