april 2008


Det är mycket barn på vår gård och E har redan hittat två kompisar som hon brukar leka med när hon kommer hem från dagis, det är två tjejer som båda är året äldre än E. Det är så roligt att se dem, de har verkligen roligt ihop. Jag tycker det är så bra att bo så här, på en gård där det finns lekkamrater till barnen och man kan hålla uppsikt från balkongen.

Ett par dörrar bort bor det en familj med rätt många barn, från tonåren och ner till en liten på kanske 1½-2 år. De ungarna äter alltid på något. Jag ser dem äta glass varenda dag, annars äter de frukt eller dricker saft. Den minsta har saft i sin nappflaska. Jaja, man är ju olika och de får ju göra som de vill… och jag tror det är en annan granne som är skyldig till följande. För några dagar sedan ville E ha en frukt (för grannbarnet hade det) och jag sade nej för vi skulle snart äta. Några minuter senare visar hon glatt upp ett hon hade fått en halv banan av grannen. Möjligen bad hon grannbarnet att få smaka och grannmamman hörde det, jag tror inte att E bad mamman om frukt.
Igår när jag hade gått en promenad med hunden och kom tillbaks till gården kom E springande och visade glatt upp att hon hade fått ett digestive-kex. Jag tycker det är lite underligt att ge andras barn saker att äta utan att fråga först… särskilt som vi inte känner varann. E kunde ju vara jätteallergisk mot något eller vad som helst, det kan ju inte de veta.
Idag när hon var ute och lekte på gården så plingade hon på dörren för att vi skulle kika ner från balkongen och så visade hon glatt upp att hon hade fått ett glas saft av grannen. Hmm jaha… Vatten är väl en sak, men saft? Vår dotter dricker bara saft på kalas eller vid särskilda tillfällen, annars är det vatten eller mjölk som gäller. Hon lider inte av det, hon är van vid att det är så och frågar inte om något annat heller, och vi tycker det är en bra vana, både av hälsoskäl och för tänderna.
Nu är ju ”en gång ingen gång” och är det bara en engångsföreteelse att de ger vår dotter saker att äta så är det ok, men jag misstänker att det kommer upprepas. Och det sätter mig i en besvärlig situation. Antingen bara accepterar jag att de ger E saker att äta eller så säger jag till grannen att vi uppskattar om hon inte ger E något. Vi är fortfarande ganska nyinflyttade här och jag har inte minsta lust att stöta mig med någon granne.

Jag försöker sätta mig in i grannens situation. För dem kanske det är lika naturligt att dricka saft och småäta som det är för oss att inte göra det. Grannmamman kanske tycker synd om vår dotter som inte har något att äta på eller dricka? Förmodligen menar hon ju väl.

Klurig situation. Vi får väl se om det fortsätter hända… Jag kan ju ta och skicka med E en vattenflaska ut så att hon har den att dricka ur om hon blir törstig, då kanske inte grannmamman lockas att ge henne saft. Jag vill verkligen slippa ta upp det med grannen…

Pust, nu har det varit intensivt ett tag med flera födelsedagskalas, fixardag på dagis, tandläkare, mammafika, veterinär, föräldramöte, föräldrafest, föräldrahalvdag, arbetsdagar på dagis mm. Det har varit jätteroligt och det har fått tiden att gå fort, men nu är det skönt att det är lite lugnt ett tag. Snart är det valborg och vi åker förmodligen ut till stugan då. 🙂 Om vädret är skapligt. Visserligen ska vi fixa massa grejer där, men det känns mer som avslappning än som jobb. Jag älskar att fixa därute.

Idag är jag i v 22+5. Illamåendet håller i sig, men jag mår bättre i alla fall. Känns skönt att ha passerat halvtid. Jag känner bebis röra sig varje dag, särskilt på kvällarna blir det ett himla sparkande. En kvällsmänniska som sin mamma. *s* Jag längtar tills ultraljudet, det kommer bli den 29:e maj. Så roligt och spännande!!!
Känns skönt att ha ”delmål” att se fram emot. Den 15:e maj ska vi till barnmorskan för provtagning och då får vi höra hjärtljuden. Då är jag i v 26 och det är också en slags milstolpe för om något skulle hända så att bebisen måste ut så kan h*n överleva utanför livmodern då. Men vi får verkligen hoppas att h*n stannar i magen tills augusti, det är ju det bästa förstås, men det känns ändå skönt att veta att bebisen har en chans OM något skulle hända så att h*n måste ut.

Jag skrev i förra inlägget att det inte blir något mer shoppande nu… men jag var bara tvungen att ha ett par gravidbyxor till. Jag kommer inte i mina vanliga byxor längre och har bara ett par gravidbyxor. Problemet är att de vanliga klädaffärerna inte har gravidkläder i min storlek så jag fick beställa sviiindyra gravidjeans för 674:- (inkl. frakt). Så dyra jeans skulle jag aldriiig köpa annars! Jätteirriterande att det kostar så mycket bara för att jag är överviktig. Jag får klara mig med två par byxor resten av graviditeten för jag tänker inte köpa fler svindyra byxor!

Idag måste jag städa. Hunden drar in så himla mycket sand så vi har som små sandlådor överallt där hon legat. :/

Igår var jag till tandläkaren med E. Det var vanlig rutinkoll som görs på 3-åringar. Hon har varit hos tandläkaren två gånger innan, en gång när hon var 2 (rutinkoll) då tandläkaren mest pratade med oss och så en gång för kanske ett halvår sedan när vi bad tandläkaren titta på hennes bett eftersom hon bet sig så ofta. (Bettet såg normalt ut.)

E är inte ett dugg tandläkarrädd utan följer villigt med och tycker det är roligt att gapa för att visa sina fina tänder. 😀 Igår när vi kom dit träffade vi först en jättetrevlig tandhygienist, hon pratade med oss och kikade på E’s tänder. Efter en stund kom tandläkaren. En ung kille som såg ut att ha fått sin legitimation typ igår. Utländskt utseende och tatuerad, snaggat hår. Varje gång vi varit där har hon träffat en ny tandläkare, väldigt bra planerat liksom.
I alla fall; han hälsade på mig men bevärdigade inte E med en blick ens. Han tittade lite på en dataskärm och snurrade sedan runt på stolen och sa åt min dotter att gapa, vilket hon gjorde. Han lyste med en lampa och tittade med en spegel och så helt plötsligt tog han blåsgrunkan från en ställning och började blåsa med den på E’s tänder, utan att ha sagt ett ord till henne. Jag såg hur överraskad E blev, hon fortsatte gapa men jag såg hur hon spände sig och blev lite rädd… hon har för sjutton aldrig sett en sådan apparat och så helt utan förvarning började det låta och blåsa i hennes mun. Jag blev så himla paff och utbrast till tandläkaren ”du, det är nog bra om du talar om för henne först vad det är du gör”. Jaha, svarade han, men har hon inte sett en sådan här förut eller? Grrr vad spelar det för roll om hon nu hade gjort det, man kan ju ändå säga ”nu ska jag blåsa på dina tänder med den här”. Men nej, svarade jag sanningsenligt, hon har aldrig sett en sådan.
Han undersökte färdigt utan ett ord till E, sedan fick hon bita ihop och han kollade bettet, så vände han sig till mig och frågade om hon använder napp. Hon har den när hon sover, inte annars, svarade jag. Då vände han sig till E och sade med sträng röst att nu måste hon sluta med napp annars blir hennes tänder konstiga. E mmm:ade bara och han frågade, fortfarande med sträng röst: lovar du mig det?. Herregud, hon är 3 år! Hon vet ju knappt vad ordet ”lova” betyder. Så pratade han lite med mig om något, minns inte vad, och innan han gick vände han sig tillbaks till E och frågade ”vad var det du lovade mig nu då? kommer du ihåg det?”. E svarade inte, det är ju inte lätt för henne att minnas, och hör och häpna, då ”morrade” tandläkaren åt henne… alltså hmmm:ade med ett lågt, djupt, brummande ljud. Jag visste inte vad jag skulle säga och sekunden senare hade tandläkaren gått. Tandhygienisten kom tillbaks och jag kommenterade irriterat ”han hade inga barn va?”, nej svarade hon och jag sa ett bitskt ”det märktes”.

Under hela tiden var E en solstråle, och sååå duktig. Hon fick välja en tandborste innan vi gick. En tandborste liksom. Inte ens ett klistermärke.
Jag känner mig skitsur och idag har jag mailat mottagningen och talat om mitt missnöje med tandläkaren och att min dotter inte får gå till honom något mer. Jag skrev att jag vill att hon ska ha samma tandläkare som jag går till, hon är helt underbar. Får väl se vad de säger, vet att ”min” tandläkare är extremt uppbokad. Men får vi inte henne så går vi till en privatklinik istället.
Usch, jag blir bara mer och mer arg när jag tänker på det. Varför får en sådan snorvalp ha hand om barnpatienter?? Bara tandläkare som själva är föräldrar borde få ha hand om barn.

Lite lustigt mitt i allt var att de frågade om jag ville vara med i ett 5-årigt forskningsprojekt. De forskade om barns tandhälsa och varför en del blir tandläkarrädda. Ja, vad KAN det bero mån tro??? *irriterad*

Ännu en gång skriver jag ett inlägg som förmodligen kan reta gallfeber på en del, men vissa saker bara måste jag få häva ur mig.

Jag tycker det är synd att det inte blev någon lag om att alla måste använda cykelhjälm. Det var fegt att politikerna att inte ta det beslutet. Det borde vara lika självklart som att man använder bilbälte i bilen eller att man använder hjälm när man åker moped. Det handlar inte bara om risken att man kan cykla omkull utan också om att man faktiskt inte är ensam i trafiken. Även om man själv är en brilliant och felfri cyklist så kan det komma andra idioter som krockar med en eller på annat sätt orsakar en olycka.

Det är själviskt att inte ha hjälm. Och ärligt talat så tycker jag det är urtöntigt att inte använda cykelhjälm. Det säger ”hej, jag är så förbannat fåfäng och rädd om min frisyr att jag värdesätter det högre än mitt liv”. Töntar!

Det händer inte bara andra. Och den dag en fåfäng människa ligger där med hjärnskador, eller ligger i sin kista, så är det liksom för sent att komma på bättre tankar.
En gammal arbetskamrat till mig, hennes man cyklade omkull, slog i huvudet och dog. Lämnade två små barn efter sig. Helt i onödan.
Själv blev jag påbackad en gång av en bil… det gick bra men kunde slutat illa.
Häromdagen kom D hem och var alldeles uppskakad för han hade varit några centimeter ifrån att köra på en cyklist som bara hade cyklat ut framför honom på vägen. Cyklisten hade vinglat till och klarat sig med en hårsmån.
Saker händer, varje dag. En cykelhjälm är så himla billig och kan faktiskt rädda liv.

Ni som sätter utseendet och frisyren före säkerheten, vakna! Jag har ingen lust att betala för era sjukhuskostnader bara för att ni vill se coola ut. Inse; ni ser för jäkla löjliga ut när ni cyklar runt som om världen kretsade kring just er.

Läste just i Aftonbladet om ett litet barn som ramlade ut genom fönstret på andra våningen… och fångades upp av en förbipasserande brevbärare!
Artikeln finns här.
Det är inte ofta man får läsa bra nyheter men den här var verkligen bra. Eller bra och bra, det var ju inte alls bra att barnet ramlade ut, men coolt att det slumpade sig så att brevbäraren råkade vara där, råkade se barnet som föll och dessutom lyckades fånga det. Jag menar, ett sådant fall går ju på någon sekund. Snacka om snabbtänkt brevbärare, de flesta skulle nog bli som förstenade och bara skrika. Undrar hur jag hade reagerat, jag hoppas att jag också hade haft sinnesnärvaro nog att fånga barnet.

Berg- och dalbanan har vänt uppåt igen! Förmodligen mycket tack vare våren. Jag är en sådan där som får så starka vårkänslor att jag nästan svävar fram. Lika deprimerad som jag blir på hösten, lika lycklig blir jag på våren.

Jag mår fortfarande illa, spydde senast igår faktiskt, men illamåendet är inte riktigt lika ihållande i alla fall.
Jag känner bebisen röra sig varje dag och sjösjukan har gett med sig lite, det är som att jag vant mig lite vid att h*n bökar runt. Det är i vilket fall som helst skönt att känna av honom/henne varje dag så jag får en bekräftelse på att allt är bra därinne.

Igår ringde jag kuratorn på specialistmödravården. Det var henne jag träffade när jag väntade E och dessutom råkar hon vara mamma till min bästa kompis, så det var inget jobbigt samtal. Jag frågade om hon trodde att jag kunde få ett könsbestämmande ultraljud denna gång också. Hon skulle prata med överläkaren som gjorde det på mig när jag väntade E och så skulle hon höra av sig i veckan med besked. Spännande! Hoppas jag får ett ultraljud!
Vet inte riktigt hur vi gör om jag inte får ett… om vi ska strunta i det eller om vi ska boka en tid på privat klinik i en stad ca 10 mil bort. Vi får se… Nu inväntar jag besked från kuratorn innan jag funderar mer på det.

Jag har köpt första bebiskläderna! 😀
En omlottbody och mjuka byxor.

Har länge velat ha dessa kläder men har inte kommit mig för att ta mig till affären förrän i helgen. E var med och hon fick hjälpa till att välja… jag höll fram två alternativ som hon fick välja mellan. 🙂
Sedan bar hon så stolt kläderna till kassan och lade fram dem på disken. Kassörskan sade till henne:
-åh vad fina kläder, passar de dig?
– Ja-neeeej, svarade E.
-Vem ska ha dem då? frågade hon
-Bebisen i mammas mage, svarade min gullunge och pekade på min (stora) mage. 😀
Jag fattar inte att jag blir så löjligt glad och lycklig varje gång E pratar om bebisen.  *s*

Det blir inget mer shoppande nu den närmaste tiden i alla fall. Vi har 4 700:- i extra utgifter denna månad. Minst. Halvkul. Och sedan har vi ju haft två kalas och ska ha ett till på söndag… det kostar. Vi klarar oss, men det blir som sagt inget shoppande på ett tag.

Uppdatering:

Nu har kuratorn ringt och vi fick ett extra ultraljud!!! HURRA vad roligt och spännande! *glad*
Det kommer bli i v 28 så det är 6 veckor kvar. Ser fram emot det! Minns hur häftigt det var att få se E igen när vi gjorde UL i v 28 med henne. *pirrig*

Idag är jag i v 21+0. Jag har gått mer än hälften!
Om den här bebisen skulle komma i v 38, precis som E gjorde, så har jag 16 veckor kvar. Det låter inte riktigt lika illa som 4 månader. En vecka går ju ganska fort… bara 16 sådana, det ska jag väl överleva.

Det känns overkligt att pyret fortfarande är så liten att h*n inte skulle klara sig utanför livmodern. På sparkarna känns det som att h*n är färdigbakad och redo att komma ut. Känns ännu mer overkligt att jag inte kände E förrän i v 22+0, nu är jag som sagt i v 21+0 och det har varit full rulle i magen i 3 veckor redan! Är den här så mycket livligare eller kan det bero på att jag redan varit gravid en gång?

En liten busunge är h*n i alla fall. Det kan vara världens liv i magen men så fort jag lägger dit handen för att känna sparkarna så blir det alldeles stilla. När jag ger upp och tar bort handen så sätter h*n igång igen. *s* Rackarunge!

Så här stor är h*n nu:

Nästa sida »