Jag zappade på tv’n men det fanns verkligen ingenting att se. Fastnade en stund framför Dr Phil, vilket var ganska idiotiskt. Jag brukar aldrig titta på det annars. Den här gången handlade det om aggressiva barn. Man fick se filmklipp på en 9-årig pojkes raseriutbrott, han svor, slog i väggen och dunkade sitt huvud i väggen. Han hade hotat att skära ögonen ur sin lärare och han hade hotat både att ta sitt eget liv och att döda sin 4-åriga lillasyster. Ett dramatiskt klipp visade en bild på den söta lillasystern som hade fått sy 6 stygn i pannan för att brodern knuffat in henne i väggen.
Föräldrarna, som satt i studion, var rädda för sin son, de hade 3 rörelsedetektorer i hemmet för att bl.a. veta när sonen lämnade sitt rum. När inte pappan var hemma så låste mamman in sig med dottern när pojken fick raseriutbrott. Dottern fick sova bredvid mamman eftersom föräldrarna fruktade för hennes liv. Pojken hade visst iakttagit dem när de sov och det tyckte de var obehagligt så de hade någon rörelsedetektor som varnade om sonen kom in till dem på natten.
Föräldrarna hade ringt polisen ett 20-tal gånger men de kan inte gripa pojken förrän han fyllt 10 år.
Ett filmklipp visade en äldre tant som bodde granne med dem, hon vittnade om hur rädd hon var för pojken och att hon alltid höll dörren låst.

Mitt hjärta blödde. Inte för föräldrarna utan för pojken. Stackars stackars pojke, så som han blev behandlad så skulle jag också bli frustrerad och arg.
Mitt i intervjuan med ”de stackars föräldrarna” (som jag själv mest kände förakt för, hur kan man lämna ut sin son så på TV??) kom det fram att föräldrarna hade haft en flicka till som hade dött för 3,5 år sedan. Sonen hade först inte visat några känslor alls och senare sagt att han skulle ta livet av sig för att vara hos sin syster i himlen. Men ingen verkade se pojkens smärta och han hade inga verktyg för att kunna släppa ut den på ett sunt sätt. Istället för att ta pojken till sig och ta reda på varför han fick sådana vredesutbrott så vände sig familjen ifrån honom… Herregu, ringa polisen på sin 9-åriga son?! Rörelsedetektorer?? Och hur tror de det känns när resten av familjen sover tillsammans i en stor säng medan en varningsklocka ljuder när han närmar sig?! Fy farao vad hemskt. Om de nu kände att lillasystern måste skyddas så kunde väl föräldrarna dela upp sig då, en kunde sova med pojken och en med flickan.
De sa inte ett ljud, inte ett ord, om att pojken hade några positiva sidor. Föräldrarna verkade mest av allt vilja bli av med honom. Inte konstigt att han blir förtvivlad och arg i en sådan miljö, allt fokus låg ju på hur dålig han var, hur farlig och agressiv han var. Ingen av föräldrarna verkade ha ägnat honom någon särskild tid. Ingen hade hjälpt honom bearbeta sin systers död.

Usch mitt hjärta blödde för pojken. Han såg bara ut att törsta efter kärlek, uppskattning och efter en egen plats i familjen. Jag ville bara krama honom.

Annonser