Idag är det dags

Så har dagen kommit. Om knappt 1½ timme är det dags.
Jag drömde så underbart inatt! Jag drömde att vi var på ultraljud och fick se vår bebis jättetydligt därinne. Det var en flicka och hon vinkade och log åt oss. 🙂 Sedan fick vi hålla bebisen en stund också. *s* Jag hade en fin gravidmage utan fläsk på. Av någon anledning skulle vårt ultraljud sändas på TV och jag minns att jag blev jättesur på min man för att han inte spelade in det.

I ögonblicket jag vaknade var jag faktiskt lugn. Och glad.
Nu har drömmens lycka bleknat och nervositeten kommit. Jag försöker återuppleva glädjen från drömmen, jag försöker tänka positivt och jag försöker vara lugn.

Jag är rädd att jag ska spy med. I bilen eller i hissen på sjukhuset, eller i undersökningrummet… Ett typiskt fobidrag hos mig. När jag får ångest börjar jag må illa och när jag mår illa får jag ångest.

Snart snart.

 

Ångesten

Under dagen släppte faktiskt ångesten lite. Jag peppades av min man, mamma och syrran. Jag fokuserade på annat. Jag förträngde alla tankar på ultraljudet.
Men nu har ångesten kommit tillbaks. Den smög sig på mig medan jag satt i soffan och tittade på en dålig film som gick på tv. Jag tar till alla mina gamla knep jag lärt mig mot ångesten och nu ska jag krypa ned i sängen och försöka sova bort hjärnspökena.
Hoppas att jag vaknar imorgon och bara är mirakulöst lugn.

 Ylwa; jag testade aldrig. 🙂

 

Frusen tjockis

Det känns som att det är en ganska allmän fördom / uppfattning att överviktiga personer lättare svettas än andra, att de är varmare av sig än normalviktiga. Kan tala om att det i alla fall inte stämmer på mig. Jag är en riktig fryslort. Idag var vi till mamma och käkade middag där och hon har så himla kallt i sitt hus, jag höll på att frysa ihjäl! Jag hade långärmad tröja, lånade en stickad kofta av mamma och satt i soffan med en filt över mig och frös som bara den. Ingen annan frös. Min smala make satt i t-shirt och han frös inte. Och det är inte bara när jag är gravid som jag är frusen, det är jag annars med. Jag undrar vad det beror på. Lågt blodtryck? Kan det orsaka att man är frusen? Jag tror jag har lite lågt blodtryck, men å andra sidan är det nog inte så lågt att det borde orsaka min frusenhet.
Innan vi åkte hem från mamma fick jag be D gå ut och starta bilen så den blev varm, jag frös så jag darrade! Nu ikväll har jag suttit i soffan under en tjock filt och druckit te i hopp om att bli varm. Te brukar funka för det mesta.

Det var trevligt att komma ut en stund idag, fast när vi kom fram till mamma rusade jag rätt in på toan och hulkade och efter middagen mådde jag bara illa och längtade hem.
Mamma mådde också illa efter middagen, men det var för att hon åt för mycket, hon brukar sällan äta ordentlig middag så hon är inte van. Hon satt i soffan och ångrade att hon ätit så mycket och så sa hon till mig: åhh jag mår så illa, jag förstår inte hur du står ut! Kändes faktiskt lite skönt att få lite äkta förståelse. *s* Taskigt sagt kanske men min mamma är inte så bra på att visa varken empati eller förståelse.

När jag kom hem så kände jag ungefär att nu har jag varit ute så det räcker för den här veckan…
Sh*t, nu kom jag på att jag har ju tid till läkaren på tisdag. Och då kan inte D följa med för han jobbar på dagis denna vecka. Nu blev jag uppstressad… hur ska jag klara det?! Ahh ångest, jag får nog avboka tiden.

Vill ge en kram till en vän som har det jobbigt nu. Tänker på dig Mia. *kram*

 

Uppåt och neråt

Igår (torsdag) hade jag tid till gynekologen som skulle klämma mig på magen. Precis när vi skulle till att åka började jag givetvis att spy. D lyckades få tag på läkaren via telefon och sade att vi skulle bli sena, men då tyckte hon inte det var någon mening med att vi kom så jag skulle få en ny tid nästa vecka. Toppen. 😦 Jag blev på skitdåligt humör, både för att jag missat tiden och för att jag ska behöva gå igenom samma ångest nästa vecka igen. För det innebär ångest för mig att åka dit med. Nu var jag ju ändå tom i magen och redo att åka och så hade hon inte tid. Usch vad sur jag blev.

Jag tog bilen och åkte och shoppade lite istället. Jag åkte på tom mage och det gick rätt bra. Jag var till en blomaffär där jag hade ett presentkort sedan förut, köpte 4 nya växter. *roligt* Sedan var jag och köpte ett par nya panelvagnar eftersom vi slarvat bort två, passade på att köpa nya fina gardiner till vardagsrummet med. 🙂 Sedan gick jag till leksaksaffären och köpte födelsedagspresent till E’s dagiskompis som hon ska på kalas hos på söndag.

Jag var på så himla strålande humör på hemvägen! Det var sååå underbart att komma ut en stund… och shopping är alltid balsam för själen. *hehe*
Jag kom hem vid 14-tiden och då hade jag fortfarande inte ätit något sedan frukosten kom upp. Jag var på så bra humör så jag frågade D om vi inte skulle luncha på områdets pizzeria, och det gjorde vi. Jag åt kanongod (och dyr) kebabtallrik, men det var nog den godaste jag ätit tror jag. Spröda goda pommes med god krydda på och perfekt kebabsås. Och vilken jätteportion! Fast det var verkligen inget trevligt ställe att sitta på så om det blir fler gånger tar vi med oss maten hem.
Fast min lilla inneboende i magen verkade inte uppskatta kebab, en del kom upp igen när vi hade kommit hem… men det var gott så länge det varade så att säga. Kan dock meddela att kebab inte är trevligt alls att kasta upp.

Illamåendet blir allt värre. Jag har provat att ändra medicineringen så jag tar 2 tabletter direkt vid frukost och sedan 1 på kvällen, men det verkar inte hjälpa. Å andra sidan får jag alltmer sällan behålla frukosten så tabletterna kanske inte hinner verka.

Mitt hjärta höll på att brista när D berättade om ett samtal mellan honom och E när de var på väg hem från dagis. E sa att hon ville att mamma ska hämta henne på dagis istället och D svarade att det vill mamma gärna men hon mår ju inte så bra just nu. Då sade E att hon vill att mamma ska vara glad igen. *ont i hjärtat* D förklarade att mamma är glad, att hon bara inte mår bra, och då sa E att hon ville att mamma skulle må bra igen.
Åh mammas älskade älskade underbara lilla flicka… det vill jag med!
Känner mig gråtfärdig när jag tänker på vad hon sa. På något sätt går jag väl runt och hoppas att hon inte påverkas så mycket… det är inte roligt alls att bli påmind om att hon faktiskt blir det. 😦
Det känns nästan som att jag missar tid i E’s liv… Jag saknar verkligen att lämna och hämta på dagis, men jag vill inte inte inte stå och spy i ett dike igen… Usch, känner mig som en dålig mamma just nu och det är bland de värsta känslor jag vet.

 

a good enough mom

Min underbara läkare brukar säga att jag måste försöka sänka kraven på mig själv. Hon säger att det vore väldigt synd om det barn som hade en helt perfekt förälder för fy vad jobbigt att ha det som förebild. Hon säger att det räcker att man är ”good enough”.
Det är vad jag försöker hänga fast vid just nu. Att jag är en good enough mom. Jag lyckas väl inte toppenbra… Med att övertyga mig själv alltså.
Jag har sämre tålamod än vanligt med E och jag orkar inte leka med henne så mycket. Hon är ett helt fantastiskt litet yrväder som pladdrar i ett, hoppar och studsar och vill att jag ska jaga henne och leka med henne. Hon är så underbar! Jag vill orka, men det gör jag inte just nu. Känns sådär.

Så här trött var jag inte när jag väntade E. Jag kan sova middag 2 ggr per dag och är ändå trött. Undrar hur mitt järnvärde ligger till.
Justja, inskrivning på torsdag. Hon tar väl prover då gissar jag.
Jag har träningsvärk av allt hulkande, jag kommer få värsta musklerna ju… alltid något. Man får försöka se det positivt…

Idag ringde min läkare och påminde mig om att jag har tid hos henne imorgon. Himla tur att hon ringde för det hade jag noll koll på. (Jag som brukar ha stenkoll på typ allt.)
Jag har sådan ångest inför att åka dit. Inte för att träffa henne utan för att överhuvudtaget gå ut, åka bil, röra mig bland folk. Vi får se hur det går.

Den här veckan känns stressig. Imorgon ska jag som sagt till läkaren, sedan är det föräldramöte på kvällen. D ska gå dit och jag är hemma med E, men jag hade så gärna velat gå… det ska vara ett superintressant temamöte. *suck*
Sedan på onsdag har D möte med en arbetsgrupp. Jag blir alltså själv med E den kvällen också.
På torsdag är det ju inskrivningen på mvc, sedan kommer min svåger hit och sover kvar här tills fredag. Han och D ska gå på en show på kvällen (jag gav det till D i julklapp så jag har mig själv att skylla *s*) så det blir tredje kvällen i rad ensam med E.
Inte för att jag har något emot att vara ensam med E, men kvällsproceduren tar sin tid. Hon har haft så svårt att komma till ro på kvällarna det senaste så läggningarna har inte varit superskoj. Det är inte bara mysigt att ligga bredvid sin bökande, pillande, viftande och sparkande dotter när man mår illa. I alla fall inte när hon aldrig somnar någon gång.

Det känns bara mycket just denna vecka. Det är någonting varje dag. Och igår var mamma här och idag var min bonussyrra här. Eventuellt kommer min bästa kompis hit imorgon en sväng. Känner mig inte så jättesocial.
Men det blir bra… tiden kommer fortsätta gå och den här veckan kommer också ta slut och då har jag ju faktiskt gått en vecka till av dessa ”väntans tider”…

Imorgon ska jag vara en bättre good enough mom än jag var idag. Det är väl ett bra mål.

 

Tillbaks till vardagen

Ångest. Imorgon är det tillbaks till vardagen igen. D jobbar vilket innebär att jag måste klara av att ta hand om E själv. Jag måste lämna och hämta henne på dagis imorgon. Ångesten!

Från och med imorgon får E vara blöjfri när hon är hemma. Hon kan gå på pottan, det har hon kunnat länge, det är mest av lathet från både hennes och vår sida som hon fortfarande använder blöja. Tanken på att byta bajsblöja ger mig kväljningar. Det är sådant som inte berör mig ett dugg i vanliga fall, men nu… Blöjorna är ändå slut kom jag just på, vad bra då löste det sig på ett smidigt sätt, bara att tala om för E att de är slut.
Jösses vad fånig jag känner mig, vad är jag för mamma egentligen!? 😕

Idag vågade jag mig ut en stund. Bra. Det var bra.

Mitt hår blir så himla fort fett. Hyn känns också fetare än vanligt. Jag har aldrig i mitt liv haft fett hår förut. Never. Så var det inte när jag väntade E. Undrar om det innebär att det här är en pojke?

Nej, jag hade ju lovat mig själv att lägga mig vid tolv och nu är hon redan 20 över. Schas i säng med mig. Natti.

 

Lösenordsskyddad: Depp

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord: