Jag kan tala om att det är en löjlig filmmyt att det är vackert att vara gravid. Man går inte runt och skimrar och lyser och blir allt vackrare, så är det bara inte.
Först mår man illa och spyr i månader, väldigt romantiskt… inte. De flesta har hormon- och humörsvängningar och är ömsom en gnatig ragata och ömsom en bölande lipsill. Sedan kan man ha en hel radda mindre gulliga ”symptom”.

Själv känner jag mig svullen som en padda just nu. På kvällarna svullnar mina händer och fötter upp så att de ser helt groteska ut och gör ont. Händerna blir rödprickiga och fötterna blir vita med dragning åt blått över tårna. Det känns verkligen som att huden plötsligt ska spricka.
Magen är jättestor och gör att jag liknar en elefant när jag ska ta mig upp ur soffan. Höfter och fogar ömmar och jag blir alldeles stel när jag suttit en stund så då vaggar jag mödosamt fram innan det ”lossnat”. Sedan tror jag att hormonerna fått något tokryck för jag tycker jag luktar svett jätteofta. Jag duschar och tvättar mig och får byta tröja och bh hela tiden. Avskyr att känna mig äcklig.
Och idag var E’s ena kompis här och de satt och tittade på när jag mödosamt vek ihop kläder, min tröja åkte upp lite så det blev en glipa och då säger kompisen (4 år gammal) ”vilken prickig mage du har”. Jotack, jag vet, den är riktigt färgglad faktiskt… och ”prickig” låter ju faktiskt inte så tokigt, trevligare än ”full med bristningar” i alla fall.
Jo för sjutton, vi kvinnor är aldrig så vackra som när vi är gravida… hahaha.
Eller vad säger du, min rapande syster? *flin*