Bara 2 år sedan sist…

Jösses, det är ju löjligt… det är 2 år sedan jag bloggade sist. Det kan nog inte ens få kallas blogg…

Jag tror största anledningen till att det blir så vansinnigt lång tid mellan gångerna är att det blir svårare att komma igång ju längre tiden går.
Jag skäms över hur längesedan det var och då drar jag mig för att ta tag i det. Ingen aning om vem jag skäms för. Det är ju inte som att jag har någon skyldighet att blogga precis…
Faktum är att jag skäms så mycket att jag funderade på att byta blogg, igen. Sedan insåg jag att det inte går att byta bloggnamn här på wordpress och då struntade jag i det.
Sedan känns det som att jag måste ”skriva ifatt”. Berätta allt som hänt och försöka sammanfatta tiden som gått sedan senast. Helt omöjligt uppdrag. Och då blir det inte att jag skriver alls. Vilket är urbota dumt, det är ju bättre att jag bara skriver när andan faller på… och struntar i att uppdatera vad som hänt sedan senast. Då skulle det ju i alla fall bli någonting skrivet, för andan faller faktiskt på då och då.
Den sista anledningen är nog att jag verkar ha så himla svårt att skriva kort. Jag skriver ofta långa inlägg och det tar sådan tid och den tiden har jag inte riktigt. Eller jo, det har jag väl, men jag prioriterar inte att lägga den tiden på att blogga.

Ja, nu vet ni förutsättningarna. Jag kan inte lova att det blir ofta, men jag ska försöka skriva när andan faller på.

 

Supermamma

Ibland känner jag mig som en supermamma. En duktig mamma, en sådan där som med ett glatt leende torkar golv samtidigt som hon bakar bullar, snyter näsor, läser sagor och lagar strumpor… (Naturligtvis är hon dessutom snyggt klädd och luktar inte svett och hon har varken kräkfläckar på axlarna eller läckande bröst som gör blöta ringar på tröjan.)
Som nu till exempel. Nu känner jag mig duktig. (Man får njuta av de små stunderna…)
Båda barnen sover, lägenheten är nystädad och doftar Ajax, all tvätt är tvättad, jag har gått igenom massor av post och papper som samlats på hög och dessutom har jag varit iväg på dockteater med min dotter idag. 🙂 Jodå, båda barnen har dessutom fått både mat och kärlek. Och jag har duschat. Just precis nu har jag i och för sig noppriga mysbyxor på mig men jag hade snygga jeans förut…

För det mesta är jag ingen supermamma. Vet inte om det är ”tyvärr” eller ”som tur är”.
Jag vill oftast vara en supermamma men jag tror att mina barn är rätt nöjda med bara sin vanliga mamma. Hon som blundar för dammråttorna under trappen, som hasar runt i slitna mysbyxor och urtvättade t-shirts, hon som inser att det verkligen är dags att tvätta när alla tre tvättsäckarna är fulla och det börjar samlas lite väl mycket tvätt i badkaret. Hon som har kräkfläckar på axlarna eftersom hon redan bytt tröja 4 gånger och inte har fler rena. Oftast är de nog ganska nöjda med henne. Fast oj vad jag myser när jag får vara supermamma för en dag. 🙂

 

Öde blogg

Det här är nog den mest öde blogg jag någonsin haft. Aldrig några kommentarer. Jag vet inte ens om någon läser. Jag har bloggat förr men då har bloggen varit en del i en hemsida… det blir väl lite personligare antar jag. Fast jag är ju samma jag och skriver lika personligt som jag brukar. Fast det är nog rätt trist med en blogg som mestadels är utan bilder.

Lite tråkigt är det allt i alla fall. Känner mig lite ensam här i min förlossningsväntan.

 

Var är den utlovade varma sommaren??

För varje dag som går utan strålande sol så blir jag alltmer stressad. Jag är rädd att det ska bli en upprepning av förra året, då gick jag och väntade på sommaren ända tills hösten kom och jag blev tvungen att inse att det inte skulle bli någon sommar.
Den här sommaren är visserligen bättre än förra, men jag vill ha strålande sol och klarblå himmel många dagar i rad! Jag vill ha badväder!
Visst har det varit varmt ett par dagar, men då har det ju åskat med… inget vidare läge att bada då.

Vi hade en riktigt jobbig natt inatt. Mellan ca. midnatt och halvfyra så vaknade E heeela tiden och grät. Redan första gången så lyfte vi in henne till oss och det brukar vara bra med det… men inatt vaknade hon med kanske 10-20 minuters mellanrum och bara grät. Hon kunde inte svara på varför hon var ledsen, hon ”ville bara gråta” sa hon. Det kan man ju vilja ibland kanske, men inte var 15:e minut i flera timmar på natten… Jag och D höll på att bli tokiga. D skulle dessutom upp 5 och köra dryga 20 mil så han behövde verkligen få sova.
Det gick liksom inte att prata med henne, man fick ingen riktig kontakt med henne för hon var ju så himla trött själv med. Efter att ha väckts otaliga gånger så var vi sååå frustrerade och D lyfte upp E ur sängen och höll henne i famnen medan vi pratade med henne… Efter det somnade hon äntligen ordentligt och sov ett par timmar, tills D gick upp (ja, han gick upp en timme senare än planerat).
Jag minns att vi haft någon sådan här natt förut också, för länge sedan, jag undrar vad de beror på.
Jag är sååå trött idag. Måste sova middag med E sedan… Men snart kommer ett par kompisar med sina barn så snart blir det full rulle, då piggnar jag nog till (hoppas jag).

 

Vad fan!

Nu är jag upprörd igen. Jag borde inte ens läsa nyheterna.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2666068.ab

Varför låter de en sådan börja jobba igen?? Han passar uppenbarligen inte som förskolelärare. Och vad gör han nästa gång han förlorar tålamodet?
Hade det varit min unge han gjort så mot hade jag blivit vansinnig, aldrig att han skulle få komma i närheten av mitt barn igen.
När barnet lyckades få bort tejpen första gången hade ju läraren gott om tid att ta sitt förnuft till fånga men nejdå, då går han och hämtar mer, bredare och starkare, tejp! Det tyder väl på att han inte är riktigt rättkablad i skallen. *arg* Andra gången fick läraren klippa upp tejpen och barnet var ledsen… ja undra på det! Tänk om ungen hade blivit tät i näsan av att han blev ledsen och snorig… vilken skräckupplevelse!
Varför daltar man med vuxna som beter sig illa mot barn?! Man borde ta det som en varningssignal istället. Fy fan.

 

Sommmmaaaar!

Jag sover oftast ganska skapligt på nätterna, visst får jag gå upp och kissa någon gång och jag vaknar till några gånger sådär, men inatt sov jag riktigt risigt. Vid 1-tiden vaknade jag av att jag plötsligt fick en uppstötning, jag kastade mig ur sängen för jag trodde jag skulle spy, men det blev ”bara” en rejäl halsbränna. Mitt i natten liksom! Jag misstänker att bebis sparkade till på magsäcken för det har då aldrig hänt mig förut att jag vaknat av en uppstötning sådär. I alla fall, det sved, irriterade och brände så jag tog ett par Novalucol och en halstablett och försökte somna om. Sedan vaknade jag heeela tiden. E är förkyld och sov mellan oss, hon rullade över på min sida och jag hade inte hjärta att flytta bort henne så jag balanserade på sängkanten. *s* Sedan det obligatoriska toabesöket vid 4 och sedan massa konstiga drömmar.
Strax innan 7 gick jag upp och åt frukost och vid 8.30 somnade jag sittande i soffan. *s*

E är hemma från dagis idag. Hon är som sagt förkyld och om hon inte vilar så får hon säkert feber, det brukar hon få. Men det är ungefär det tråkigaste som finns att vara hemma med en sjuk unge. Hon brås nog på mig för hon blir sååå gnällig när hon är sjuk. Inte ens barnprogram duger, hon vill att vi ska leka med henne heeela tiden.

Annars är det ovanligt bra tycker jag. Jag mår skapligt och kan t.o.m. tycka att det är lite mysigt att vara gravid! Visst mår jag illa fortfarande, men det är ändå ingenting mot i början. Bebis sparkar och har sig och nu är det inte många dagar kvar till extra-ultraljudet, det är sååå spännande, jag är alldeles pirrig inför det. 🙂

Med solen och värmen kom min energi och hitta-på-saker-lust tillbaks så vi har varit till barnens ö här i stan, stadsparken, varit och matat änder, varit till Parken Zoo och gjort lite andra småutflykter. Jag älskar att hitta på saker och åka iväg och göra saker så jag planerar för fullt för sommaren och glömmer nästan bort att jag kanske inte ska planera in så mycket i augusti… *s* Jag älskar verkligen sommaren!

 

Ynklig

Jag har feber och är ynkligast i stan. Kroppen gör ont, huvudet dunkar, jag hostar, är tät i näsan och så fryser jag och svettas på samma gång. Yr är jag med.
Sådärja, nu har jag fått gnälla av mig.

 

Varning

D var och handlade häromdagen och köpte en refill till vår flytande tvål. Han är väl som karlar är mest och luktade inte på tvålen innan han lade ner den i kundvagnen (!). Det är en Palmolive och det står ”Odeur control” på och den ska visst vara tänkt till köket, så att man ska kunna få bort löklukt och sådant från händerna. Tydligen har de tänkt sig att man ska dölja eventuell löklukt genom att dränka händerna i en annan lukt för tvålen stinker. Syntetisk lime luktar det och så starkt att det känns i hela lägenheten när någon använt den.

Inatt när jag låg och sov så kom dottern tassade och lade sig bredvid och jag vaknade av att hennes händer luktade av den där tvålen!
Lukten sitter i hela dagen om man inte tvättar händerna ett antal gånger med någon annan tvål. Kan inte säga annat än att vi har väääldigt rena händer här hemma nu.
Tur vi har en dotter som har som intresse att pumpa ut tvål… den lär fort ta slut. *s*

 

Synd om mig

Usch vad jag är trött på att må dåligt nu. Inte nog med illamåendet, som håller i sig som vanligt, utan jag har blivit sjuk med. Hostat har jag gjort i flera veckor, nu är jag även förkyld med jättejobbig nästäppa och huvudvärk. Har ont i kroppen och ont i bihålorna och ont i halsen. Jag tycker rätt synd om mig själv faktiskt.
E är frisk igen, sånär som på lite nattlig hosta. D har lite ont i ena örat efter att ha varit rejält förkyld. Nu är jag urless på det här, nu vill jag att vi alla ska få vara friska!

Idag är jag i v 14+0. Tycker det känns som flera månader sedan jag skrev att jag var i v 12+0, tiden går snigelsakta! Nu borde vi väl snart få kallelse till ultraljud. Ser fram emot det samtidigt som jag har ångest för det. Sjukhusets långa korridorer och många våningar är inte någon favoritplats precis…

Det är jättetråkigt att jag inte har några läsare här i bloggen. Jag har väl inte ansträngt mig tillräckligt för att få det antar jag, men det är i alla fall trist. Nog bloggar jag för min egen skull, och för pyrets, men det är ju så mycket roligare om någon läser och kommenterar.

 

Aggressivt barn!?

Jag zappade på tv’n men det fanns verkligen ingenting att se. Fastnade en stund framför Dr Phil, vilket var ganska idiotiskt. Jag brukar aldrig titta på det annars. Den här gången handlade det om aggressiva barn. Man fick se filmklipp på en 9-årig pojkes raseriutbrott, han svor, slog i väggen och dunkade sitt huvud i väggen. Han hade hotat att skära ögonen ur sin lärare och han hade hotat både att ta sitt eget liv och att döda sin 4-åriga lillasyster. Ett dramatiskt klipp visade en bild på den söta lillasystern som hade fått sy 6 stygn i pannan för att brodern knuffat in henne i väggen.
Föräldrarna, som satt i studion, var rädda för sin son, de hade 3 rörelsedetektorer i hemmet för att bl.a. veta när sonen lämnade sitt rum. När inte pappan var hemma så låste mamman in sig med dottern när pojken fick raseriutbrott. Dottern fick sova bredvid mamman eftersom föräldrarna fruktade för hennes liv. Pojken hade visst iakttagit dem när de sov och det tyckte de var obehagligt så de hade någon rörelsedetektor som varnade om sonen kom in till dem på natten.
Föräldrarna hade ringt polisen ett 20-tal gånger men de kan inte gripa pojken förrän han fyllt 10 år.
Ett filmklipp visade en äldre tant som bodde granne med dem, hon vittnade om hur rädd hon var för pojken och att hon alltid höll dörren låst.

Mitt hjärta blödde. Inte för föräldrarna utan för pojken. Stackars stackars pojke, så som han blev behandlad så skulle jag också bli frustrerad och arg.
Mitt i intervjuan med ”de stackars föräldrarna” (som jag själv mest kände förakt för, hur kan man lämna ut sin son så på TV??) kom det fram att föräldrarna hade haft en flicka till som hade dött för 3,5 år sedan. Sonen hade först inte visat några känslor alls och senare sagt att han skulle ta livet av sig för att vara hos sin syster i himlen. Men ingen verkade se pojkens smärta och han hade inga verktyg för att kunna släppa ut den på ett sunt sätt. Istället för att ta pojken till sig och ta reda på varför han fick sådana vredesutbrott så vände sig familjen ifrån honom… Herregu, ringa polisen på sin 9-åriga son?! Rörelsedetektorer?? Och hur tror de det känns när resten av familjen sover tillsammans i en stor säng medan en varningsklocka ljuder när han närmar sig?! Fy farao vad hemskt. Om de nu kände att lillasystern måste skyddas så kunde väl föräldrarna dela upp sig då, en kunde sova med pojken och en med flickan.
De sa inte ett ljud, inte ett ord, om att pojken hade några positiva sidor. Föräldrarna verkade mest av allt vilja bli av med honom. Inte konstigt att han blir förtvivlad och arg i en sådan miljö, allt fokus låg ju på hur dålig han var, hur farlig och agressiv han var. Ingen av föräldrarna verkade ha ägnat honom någon särskild tid. Ingen hade hjälpt honom bearbeta sin systers död.

Usch mitt hjärta blödde för pojken. Han såg bara ut att törsta efter kärlek, uppskattning och efter en egen plats i familjen. Jag ville bara krama honom.